Spegel, spegel

Jag ska ärligt erkänna att när jag träffade min man så tyckte jag att han var den lycklige, för han fick ju leva med mig. Han var inte direkt högvilt, med sin barlast. Jag däremot var ung, fri och hade ordnad ekonomi - och outtömlig erfarenhet av livet.

Det tog några år innan jag insåg vem som var ängeln i vårt förhållande. Tack och lov att jag inte såg det då vi träffades, för helt plötsligt kände jag mig inte värdig att knyta hans skor.

Sakta men säkert lärde han mig att se mig själv med hans ögon, och jag blev förvånad över vad jag fann. Idag vet jag att vi verkligen är födda för varandra. Vi gifte oss av kärlek till trots för alla olyckskorpar och råd om att ta till förnuft. Men vad gör man inte när hjärtat tar över förståndet...

Det finns många som oss där ute. När man minst anar det stöter man på dem, och visst är det inspirerande att se att vi inte är ensamma om att vara lite galna.

För det hjälper med lite galenskap i en värld som förändras snabbare än vi kanske förstår. Välfärd och trygghet har inte samma mening längre. Kristider har en förmåga att plocka fram antingen det bästa eller det sämsta hos oss.

Stress, sömnlöshet och oro gör oss inte vackrare och det får oss ibland att förbise de mirakel som sker omkring oss. Det gäller att skapa frizoner i vårt liv. Om det så är en resa eller en kärleksfull kyss, en vecka eller ett ögonblick, spelar ingen roll.

Ibland räcker det med ett minne eller en tanke. Det viktiga är att vi gör det, att vi söker efter platser och stunder där vi kan vara oss själva. Ensam eller tillsammans med någon vi är trygg med.

Någon som ärligt kan svara oss, och säga det vi så väl behöver höra, då vi frågar: Spegel, spegel på väggen där...