Då sitter man här drygt 22 år efter att morsan och farsan planlade sitt andra barn...
...tiden har gått fort när man tänker tillbaka på allt som hänt i mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om min morsa, men jag kommer väl på något under tiden jag skriver.
Hon har alltid varit där för mig och hjälpt mig när jag har behövt hjälpt, tröstat mig när jag vart ledsen och torkat mina sår när jag ramlat, jag skulle nog aldrig kunna byta ut henne för allt guld i värden.
Jag kanske inte har varit den perfekta sonen, men jag har i alla fall prövat att göra mitt bästa så att morsan ska ha haft det lätt att ta hand om mig, helt tills jag kom upp till tonåren, då fick hon det mer intressant.
Hon gav aldrig upp på varken mig eller brorsan, hur illa vi än betett oss, vi har nog aldrig menat att göra henne illa men vi kanske inte alltid gjort vad som är bäst för henne.
Jag mins när jag var liten och fortfarande gick skolan, då mamma var som mest sjuk, när jag kom hem och såg en ambulans utan för huset, då trodde jag först det var kört, men efter några minuter kom hon ut liggande på båren nästan leende.
Hon har alltid varit stark och aldrig gett upp hur svåra saker än har varit. Hon har kämpat i över 20 år ihop med en glömsk och hopplös, men också en underbar, pappa.
Hon älskar verkligen honom och det syns på henne, varje gång dom diskuterar (också känt som bråkar) behöver bara pappa le mot henne så tänds gnistan av kärlek upp igen, hon har aldrig varit lång sur, och med lunga ord är det inte svårt att lunga ner henne efter en het diskussion.
Hon älskar sina djur där hemma på gården, speciellt sina hönor vill jag tro, det är inte ofta något ringer till mig och berättar att hon har en höna i sin säng, jag tror dom flesta ville ha slaktat den när den hade varit sjuk eller dålig.
Jag är glad för att ha min mamma, och jag skulle aldrig byta ut henne!
Yngsteman (som också tagit bilden)
Inlägg
