Den vackraste kvinna jag sett

Hon satt på en stol i ett hörn, i ett omklädningsrum för damer, och tittade på kvinnorna som gick förbi. Hon nickade tyst och sa ett och annat uppmuntrande ord till de förbipasserande. Jag glömmer aldrig ljuset i hennes blick.

Hon var från Danmark och hade passerat nittioårsdagen ett par år tidigare, men hon såg inte ut att vara en dag över sjuttio. Sådan frid hon utstrålade och harmoni. Hon verkade ha all tid i världen.

Hon hade en lång vit klänning och vackert silvergrått hår som blänkte i ljuset från taklamporna. Jag skulle gärna haft just den nyansen på ljuset i belysningen hemma. Det har med Kelvin att göra, hur varmt eller kallt ljuset är. Hur som helst...

Vi träffades några gånger om året i början av nittiotalet. Jag lät mig imponeras av hennes ungdomlighet och beslutsamhet. Hon reste inte ensam, utan i gott sällskap, men hon gjorde det utan att låta några siffror på ett papper avgöra om hon var för gammal.

En dag stannade jag upp och berättade för henne vad jag tänkte, och att hennes skönhet tog bort all min oro över att åldras. Hon log brett och berättade att hon lagt märke till mig också, speciellt mitt vackra långa hår. I hennes ögon såg jag ut som en ängel. I mina ögon är hon fortfarande den vackraste kvinna jag någonsin sett.