Nu vet jag...

Ja, alltså vad det är jag försökt säga hela tiden!

I all den här röran av dieter och bantningstips som rasar över en överallt... det handlar inte om vikt - utan att må bra! Så enkelt är det faktiskt. Glöm att se ut som en amerikansk skådespelare eller att haka på den senaste trenden inom dieter! Vi måste börja fokusera på att må bra inifrån och ut. Det är det som är viktigt.

Tänk att det tagit mig så lång tid att finna orden på vad jag egentligen vill säga ;-)

Kramar från mig <3<3<3

Fritt fall på vågen

Svettig efter ett morgonpass med djuren, trots att jag egentligen ska vila.

Tänk om jag fick uppleva en hel dag helt utan krämpor. Kommer inte ihåg när det hände senast. Ändå tänker jag inte klaga, för det kan alltid vara värre...

Dessutom har jag fått en positiv biverkning... jag tappar vikt, stadig och ganska fort. Utan att gå på diet eller att ändra matvanorna.

Personligen hoppas jag på att det är min ämnesomsättning som kommit ikapp sig själv, men med tanke på farten så tvivlar jag.

Hur som helst så får jag på mig favoritjeansen igen (även om de är lite tajta) och mina skinnskodda ridbyxor som jag haft i snart 25 år. De är så välanvända att de är hål i sinnet på sina ställen.

Det lustiga är att jag inte ens gick upp i vikt, som jag brukar, då jag hade senaste skovet och var tvungen att äta smärtstillande... de där tabletterna brukar betyda tio kilo på nolltid.

Men, jag tänker inte klaga som sagt, utan glädja mig över att jag börjar känna igen mig själv igen.

Tror faktiskt att det där med att köpa nya byxor är det bästa jag har gjort på länge! Och även om de nu är för stora så har jag många par som väntat på mig i garderoben.

Jag som aldrig brukar väga mig... var ju tvungen nu när kläderna började hänga på kroppen. Det här är det närmaste jag kommit till fritt fall på vågen!

Kramar från mig <3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Finbyxor till vardags

De jeansen jag köpte för att ha till fint... de använder jag när jag jobbar med djuren nu.

Men bara för att jag ska hinna använda dem innan jag växt ur den. De börjar nämligen bli för stora!

Det kan man inte klaga på...

Kramar från mig <3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Har du bestämt dig?

Tänk om alla som gått ned i vikt skulle klaga över att kläderna inte passar längre.

Eller om de desperat skulle försöka se välklädda ut i alldeles för stora kläder...

Det låter lite fånigt, va?

Själv har jag bestämt mig för att jag inte tänker hänga med på det tåget. Så jag har beställ mig ett par nya jeans. Det händer inte ofta, och senast jag köpte några så var jag inte lika sjuk som jag är idag - med allt vad som följer på det.

Jag tog tillfället i akt, på Ellos rea, och köpte ett par lagom stora och ett par ännu större byxor -  så nu ska min familj slippa höra mig klaga över att jag blivit så rund om magen! De håller i alla fall inte med mig.

Förresten... skulle jag inte gått upp i vikt så hade mina jeans varit utslitna nu, och då hade jag i alla fall behövt köpa nya ;-) 

Ja ja, du fattar poängen! Som du ser så har jag bestämt mig. Har du?

Kramar från mig <3<3<3

...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Nej, jag har inte gett upp!

Jag njuter fortfarande av vackra kvinnor och söker flitigt efter min egen skönhet.

Jag har också kommit ett steg närmare en skriftlig diagnos, efter helgens besök på sjukhuset i Arvika. Kan förresten berätta att hon som gjorde MRTn på mig var en mycket vacker kvinna ;-)

På Ordbruket händer det massor just nu! Odlingssäsongen är igång och djuren får smått, precis som det ska vara på en gård om våren.

Jag har precis kommit mig på fötter efter vinters trassel med hälsan och nu går jag in i ett nytt skov. Men det är inget jag deppar över. Det finns alldeles för mycket att glädja sig över just nu!

Dessutom trivs jag ganska bra med mig själv för stunden. Några kilo till skulle inte vara fel, men det är inget jag tänker på hela tiden. Inte ens då jag ska klä mig.... det är skönt!

Så, jag tycker att jag har kommit en god bit på vägen, även om jag har ett par mil kvar innan jag nått målet - att komma i min sommargarderob, utan att den stramar!

Många kramar från mig <3<3<3

Så är det bara

Med den takten som jag minskat i vikt skulle jag varit tillbaka på noll nu...

Och då menar jag naturligtvis inte noll kilo, utan på nollpunkten - där jag var innan jag gick upp i vikt. Så blev det inte.

Min läkare på medicin hängde helt enkelt inte med i svängarna och lät mig krascha totalt för några veckor sedan. Men det är historia nu - efter att min neurolog tagit över rodret och efter järnbehandlingen för halvannan vecka sedan.

Klart att det är tufft att  ta sig upp på benen efter en sådan här pärs. Men inget är omöjligt! Det tar bara lite längre tid.

Det var många år sedan jag var så djupt nere, och då menar jag inte psykiskt. Humöret är det inget fel på, tack och lov!

Men, som sagt... vikten har helt säkert gått upp. Jag har inte vägt mig, men favoritjeansen är helt klart mycket tajtare runt magen. Ett resultat av att jag inte kunna röra mig som vanligt. Så är det bara!

Jag tänker inte må dåligt över det också, eller finna på försvar...

Det lustiga är att jag varken skäms eller försöker dölja viktuppgången. Det kallar jag utveckling!

Jag har till och med börjat ta tabletterna som jag fick av neurologen, de som förhoppningsvis ska ta bort mina symptom och ge mig ett liv igen... ja, jag tar dem - trots alla läskiga biverkningar som registrerats!

Några veckor... jag ska ge dem några veckor, för att se om de fungerar. Gör de inte det så slutar jag med dem. De är jobbiga i början, det jag känner jag redan, men det är den bästa medicinen som finns för de problem jag har.

Undertiden gläds jag över att våren står för dörren och för att odlingssäsongen är igång! Idag köpte jag mer frön... i år ska jag ha ett växthus igen! Så är det bara.

Till sommaren har jag funnit tillbaka till mig själv, rent fysiskt alltså, och jag kommer att lulla runt bland mina djur och växter i mina favoritjeans... så blir det! Ja, så är det bara!

Kramar från mig <3<3<3

Hur jag upplever mig själv idag

Ifjol kände jag verkligen att jag vägde mer än jag normalt gör.

Nu är känslan annorlunda, även om den lurar mig ibland att tro att jag är på väg åt fel håll.

Normalt sett så känner jag mig faktiskt smalare än jag är. Om jag blundar och "känner av min kropp", alltså i tanken, så känns den inte slimmad men heller inte överviktig - trots att jag vet att jag har något kilo kvar tills jag är normalviktig. Det är en underbar känsla och en sann belöning efter månader av tålamod med mig själv.

Visst är det lite daller här och där, men inte mer än att jag till och med kan skämta om det själv! Förresten så vore det konstigt om det inte var lite överskott efter att jag tappat så många kilo på så pass kort tid. Huden måste få tid till att dra ihop sig.

Just nu ligger jag runt min normala vintervikt av att döma utifrån mina kläder. Vad jag inte förstår är hur jag kunnat lura mig själv i så många år att jag varit mycket större under dessa perioder, även om det legat inom gränsen för min trivselvikt. Prata om hjärnspöken!

Helt kort bara, för den som missat det... jag har alltså en sommarvikt och en vintervikt, bland annat för att jag fryser så erbarmligt på vintern att jag behöver lite extra fett då ;-)

Men, det är väl så att man måste ha något att jämföra med för att man verkligen ska kunna förstå. Tänkte utveckla den tanken närmare en annan dag...

Just nu tänker jag njuta av att jag börjar känna mig som mig själv igen! Det är gott!

Kramar från mig <3<3<3

Vi vet ju redan att kejsaren är naken

Att bara skylla på våra förändrade matvanor när vi talar om att vi som folk blir allt tjockare är inte rättvist.

När jag var barn fanns det ingen kanal som sände barnprogram i princip dygnet runt. Var man desperat och uttråkad på eftermiddagen kunde man se på finska program, eller serbokroatiska, men annat är på julaftonen var det dåligt med Disney. Jag skrattade när jag hörde en väninna berätta att hennes son lärt sig finska genom att titta på slika program.

Nej, vi hade inte lika mycket tid vid teven och dator var det inte tal om! Nog har vi blivit mer stillasittande med den nya tekniken och säkert har den kostat oss nödvändig nattsömn - som också hjälper oss att hålla vikten nere.

Snacks, godis, läsk och snabbmat i all ära men visst är det lustigt att vi blivit allt mer överviktiga i en tid då det producerats så många produkter med tomma kalorier. De flesta av oss har väl hört sagan om kejsarens nya kläder...

Själv jobbar jag vidare på att finna vägen tillbaka till min garderob, utan att banta eller följa diverse dieter, och även om jag lyckas så är utsikterna små för att ni får se mig i bikini på stranden i sommar. Men det har att göra med helt andra orsaker än att jag skulle skämmas över min kropp ;-)

Kramar från mig <3<3<3

Känslan ljuger också ibland

När jag klev upp idag kändes det som om jag gått upp fler storlekar, men ack vad jag bedrog mig!

Jag har ett par av mina favoritjeans hängande på toaletten. De har hängt där i flera månader och ibland tar jag på mig dem för att se hur långt det är kvar tills jag är tillbaka där jag var innan jag fick problem med järntabletterna. Innan ämnesomsättningen brakade ihop.

Jag hade hoppats på att ge mig själv en härlig födelsedagspresent, men det var en liten bit kvar innan jul. Att jag prövade dem idag var mer för att visa mig själv att målet glidit ifrån mig, för jag kände mig jättestor...


Dröm om min förvåning då jag utan våld eller hjälpmedel kunde dra upp dragkedjan, på stående fot! OK, de är tajta, men det är längesedan jag klarade av detta konststycket!

Hur giftiga är inte våra egna tankar och föreställningar om oss själva? Hur mycket förstör vi inte i vår strävan att må bra och känna oss tillfreds om vi vilseleds av vår egen förmåga att bedöma situationen?

Det är tur att jag inte är lagd åt tröstätande, för då hade jag kanske förstört allt för mig själv på grund av hur jag upplevde mig själv. För det är det som det handlar om... hur jag upplever mig själv... för min man har en helt annan syn på hur jag ser ut!

Nu vill jag inte gå ned i vikt på grund av hur andra ser på mig, utan för att jag vill bli mig själv igen och underlätta för kroppen. Jag vill kunna bära mina egna kläder, utan att de sitter åt eller knakar i sömmarna.

Snart är jag där, och det utan en enda dag av bantning eller dieter... känslan jag har då jag tänker på det ljuger inte!

Kramar från mig <3<3<3

Spegeln ljuger

Nu är jul- och nyårshelgen över och vardagen börjar så sakteliga bli sig lik igen.

Den här gången gick jag in i helgerna med bättre förutsättningar. Jag var piggare än året innan och lättare, eftersom min ämnesomsättning stabiliserat sig efter kraschen 2009 och jag kunnat röra mig mer under fjolåret.

På grund av olika orsaker som jag inte tänker gå närmare in på här så hade vi ett mycket stillsamt firande den här gången, vilket har bidragit till att jag lyckats hålla mig ganska bra viktmässigt trots julmaten.

Det gör inte ont!

För som de som känner mig redan vet så vill jag komma tillbaka till mig själv och den vikt jag hade innan jag blev sjuk, men jag vägrar att banta eller gå på dieter som både kostar och är svåra att hålla i längden.

Jag har legat ganska stabilt under många år, utan att behöva tänka på vad jag stoppar i mig, men så brukar jag vara en mycket aktiv person. Det är dit jag vill tillbaka...

Så, mitt mål är inte att bli trådsmal och supertränad. Jag vill bara komma i min garderob, så att säga, och bygga upp min kondition igen.

Allt detta handlar om mig och min hälsa. Inte om vad andra tycker om mig och om hur jag ser ut. Ett litet problem är att jag har mer ont i ryggen då jag är smalare, men det får jag försöka lösa på något sätt. (Det har att göra med ihopväxta ryggkotor och att jag sover på magen.)

Själv tycker jag att det börjar kännas riktigt bra! Jag har gått ned drygt hälften av extravikten och jag känner mig inte tung och otymplig längre. Jag upplever mig absolut inte så rund som jag ser ut i spegeln, men det vet vi ju alla redan: Spegeln ljuger!

Kramar från mig <3

Årets Ängel 2009

Så har Alla Dessa Vackra Kvinnor utsett Årets Ängel 2009.

Anita Andersson i Brunskog tog hem titeln med god marginal. Hon är en otroligt vacker och inspirerande kvinna som sjuder av liv och strör glädje omkring sig. Anita är en värdig vinnare av titeln.

Bilderna är tagna, med en allt för dålig kamera, under modevisningen på Mimmi Design i augusti 2009. Klicka på bilden för att se en större kopia. Bilden får kopieras, tryckas eller brukas på önskvärt sätt för att sprida glädjen vidare till andra. Copyright: Pennelinas Ordbruk

Träffsäkert

Vackra kvinnor finns det överallt, det är ett som är säkert! Jag kommer tillbaka och berättar mer om damen på bilden lite senare :-)

Styrka i all enkelhet

I måndags var jag till Luossastugan tillsammans med klassen och fick vara med på en underbar guidad tur av Linda Rattfeldt, som berättade och sjöng sig igenom Dan Anderssons liv.

Linda gjorde ett gott jobb och jag tycker att hon funnit balansen mellan sin egen person och talang och huvudpersonen i fråga. Hennes styrka och utstrålning tog inte överhand utan den förstärkte bara Dan Anderssons storhet. Det är bra gjort!

För mig är det enkla och simpla i miljön kring och i Luossastugan inte en brist eller ett tecken på fattigdom, utan en underskattad form av rikedom. Det kanske är därför jag finner så mycket skönhet överallt...

Släpp lös teaterapan i dig

Jag var på Västanå Teaters föreställning Kalevala den här veckan. Det var en underbar upplevelse! Bara att se så många härliga människor släppa lös kreativiteten utan hämningar var otroligt inspirerande.

Kvinnorna i teatergruppen var inte ett dugg blyga, utan ställde glatt upp på att bli fotograferade - till min stora glädje! Jag skulle ha haft mer ork och tid bara, till att frossa!

Jag fick sådan lust att börja spela teater eller att vara med i en revy... som om jag inte har nog strängar på min lyra redan ;-) Men det verkar så befriande, så förlösande.

Se bara på dessa flotta damer, på bilden nedan! Kan man annat än ryckas med i deras glädje och värme?

Nej, av med TV:n någon gång emellanåt och upplev kultur på plats. Det förtjänar både du och de som jobbat hårt för att glädja oss med sina talanger.

Någon som vet vad dessa vackra kvinnor heter? Skriv gärna en liten kommentar :-)

En liten teaser

Nu har jag fått lite nya bilder att inspireras av. Imorgon ska jag gå igenom bilderna, men jag tänkte ni skulle få en liten teaser:-)

Se, dessa två härliga jäntor mötte jag strax efter att jag klev ur bilen, och till min förvåning så ställde de glatt upp på fotografering då jag berättade om bloggen och boken:-)

Vilken härlig utstrålning de har! Se och inspireras ni kvinnfolk runt omkring i världen - här har ni naturlig skönhet så det tistrar om det! Spontan och utan krusiduller.

Det kommer mera om dessa två senare och så ska jag berätta mer om en ängel som plötsligt korsat min väg... Nej, jag talar inte om Hanne, den här gången! Du får se imorgon, eller så...

Kram på er alla som tycker om naturlig skönhet!

Kläderna gör druiden

I seriemagazinet Asterix fick vi lära oss att "kläderna gör inte druiden". Jag har varit enig i det, men idag tvekar jag faktiskt...

Jag planterade om de sista blommorna idag och det slog mig att det är lika viktigt för dem som för oss människor att ha rätt kläder, eller rättare sagt krukor.

Bland mina "bäbisar" fann jag en liten fikus som stått på fönsterbrädan i köket hela vintern. Den stod i en liten grön plastkruka och såg ut som om den hade för stora skor. Jag tvekade lite vid tanken på att ge den en större kruka, men eftersom jag behövde en till blomma i en lila kruka så fick det bli så.

Snacka om personlighetsförändring! Från att ha varit ett litet oansenligt skott har den lilla fikusen vuxit upp och blivit en flott liten blomma. Harmonisk och vacker...

Så är det med oss också! Fel kläder kan få oss att känna oss obetydliga och tråkiga. Själv har jag enligt mina föräldrar haft en klädsmak som till tider kunnat konkurera med Elton John. Men, det är som sagt helt OK om man bara känner sig tillfreds och i lagårn var det ingen av korna som klagade;-)

Konklusionen mina vänner är att krukan gör blomman och kläderna gör druiden.