Min syster och jag har många likheter: vi är konstnärliga och musikaliska, vi tycker om att skriva och uttrycka oss i ord - och vi samlar på nallar, bamsar och björnar! Vi har formats av både arv och miljö.Hon är dock 25 år yngre än mig, och faktiskt bara fem dagar äldre än min äldsta son. Vi kommer från olika generationer, att jag är lantlolla och hon stadsberta ger också nyanser åt vårt sätt att reagera på det som händer omkring oss.
Jag känner mig inte hotad av hennes ungdom och skönhet. Jag är inte avundsjuk på hennes talanger och framgångar, eller på de resurser dagens unga har till förfogande. Jag skulle inte vilja vara ung idag!
Nej, jag känner mig inte gammal och utlevad bredvid henne, trots att hon är så full av energi och strålar av liv. Hon är min syster och dotter till min mor, vilket gör det helt omöjligt att neka henne något gott. Det vore som att säga att jag själv inte är värd det, heller...
Den stora skillnaden mellan oss är att min syster vet om att hon är vacker. Inte för att folk säger det till henne, utan för att hon vet det själv. Hon är öppen och ogenerad när hon talar om det, och lika fräckt medveten om det i sitt sätt emot oss andra.
Jag har insett att det här är något som hon ärvt av sin far. Det är en annan kulturs sätt att hantera skönhet, inte vår svenska blygsamma. En dyrbar gåva, nedärvd genom årtusenden, som så ofta är förbisedd och missuppfattad av oss i västvärlden.
Det är lätt att hänfalla åt
jantelagen och mena att jäntebarnet är högfärdigt och saknar ödmjukhet, men det här handlar inte alls om det. Det här är något som varje kvinna skulle ha gott av: ett stänk av stoltheten hos en arabisk skönhet!