Jag har funnit mig en kvinna

Det är lång mellan gångerna, men ibland händer det... ja, att man finner någon som inte skyr kameran likt vitlök och gamla svettiga strumpor!

Här ser ni en dam i sina bästa år! Det är hon oberoende av hur gammal eller ung hon är, för vi är född samma år ;-) Vi delar massor av intressen, något som visat sig knyta ihop våra livsöden gång på gång. Här finns ingen slump, kan jag intyga!

Jag kommer tillbaka och berättar mer om denna skönhet så snart jag får det lite lugnare.

Träffsäkert

Vackra kvinnor finns det överallt, det är ett som är säkert! Jag kommer tillbaka och berättar mer om damen på bilden lite senare :-)

Släpp lös teaterapan i dig

Jag var på Västanå Teaters föreställning Kalevala den här veckan. Det var en underbar upplevelse! Bara att se så många härliga människor släppa lös kreativiteten utan hämningar var otroligt inspirerande.

Kvinnorna i teatergruppen var inte ett dugg blyga, utan ställde glatt upp på att bli fotograferade - till min stora glädje! Jag skulle ha haft mer ork och tid bara, till att frossa!

Jag fick sådan lust att börja spela teater eller att vara med i en revy... som om jag inte har nog strängar på min lyra redan ;-) Men det verkar så befriande, så förlösande.

Se bara på dessa flotta damer, på bilden nedan! Kan man annat än ryckas med i deras glädje och värme?

Nej, av med TV:n någon gång emellanåt och upplev kultur på plats. Det förtjänar både du och de som jobbat hårt för att glädja oss med sina talanger.

Någon som vet vad dessa vackra kvinnor heter? Skriv gärna en liten kommentar :-)

Inga krusiduller

Jag var på Kalevala igår. Alltså på Västanå Teaters föreställning i Berättarladan här i Sunne. Ett magiskt ögonblick i evigheten som jag inte skulle vilja vara utan!

Om någon hade fört mig dit på irrvägar och utan att jag kunnat se vart jag var skulle jag trott att vi var i Stockholm eller någon annan stor stad. Kan verkligen teater vara så här bra i en lada ute på landet? Tydligen!

I receptionen fann jag denna underbart vackra kvinna, som till och med lät mig fotografera henne. Det händer inte alla dagar. Det är lustigt vad omedveten vi är om vår egen skönhet och utstrålning!

Men Britt Glimstrand, som den sköna heter, hon bländade av ett härligt leende och höll med mig om att bilden blev bra. Så gott att höra! Vi behöver fler som henne! Inga krusiduller här inte!

Vi hade ett härligt samtal om Finland och Kalevala, som jag uppskattade mycket. Min farmorsmor kommer från Finland, så för mig är Kalevala en del av min historia.

Jag inser att jag var i extas och säkert framstod som halvtokig, men det var en mycket upplivande, uppfriskande upplevelse att få vara där på plats i Berättarladan en hel kväll!

Svårfångade skönheter

Om ni visste vad svårt det är att få tag på kvinnor som ställer upp spontant på bild. Det är illa att så många kvinnor går omkring där ute - utan att förstå hur vackra de egentligen är!

Desperation kräver nya metoder så jag stack kameran i min sons händer och sände iväg honom med vårt Norgebesök. Det lyckades bättre:-)

De bästa bilderna visade sig vara de där något djur distraherade "offret", som här med Milo. Han tycker heller inte om att bli fotograferad, men vad gör det när man får uppmärksamhet av en så flott jänta som Hanne.

(Jag blev lite fundersam då jag fann denna fjäder på platsen hon suttit. Kan det vara så att...?)

Tillbaka till verkligheten nu... Till veckan kommer det en hel hög nya bilder och då kommer jag också uppdatera boken och bloggen.

Det börjar närma sig slutet på uttagningen av "Årets Blok", och även om många verkligen uppskattat mitt initiativ och blivit inspirerad av bilderna och texten i boken så finns det så många duktiga bloggare där ute, så jag tror inte jag kommer att vinna.

Vinsten för mig är att jag kom igång med skrivandet på allvar och att jag får komma på flera bokmässor redan i höst. Tänk dig mig som älskar böcker på bokmässa! Det blir som ett litet barn i en godisaffär:-)

Dessutom, som bonus, har jag fått kontakt med så många trevliga människor! Det har verkligen berikat min tillvaro:-) Nu ska jag ut och fortsätta med att försköna trädgårdslandet.

Kram på er från Pennelina

Kvinnligheten sitter i vårt inre

Jag lät mig imponeras av Marsha Hunt efter ett program jag såg på TV här om dagen. Vilken härlig kvinna! Vacker, medveten och med en självkänsla som många bara kan drömma om.

Ingenting stoppar Marsha på hennes väg igenom livet. Hon ser hinder på vägen som lösbara probelm, vilket många kvinnor klarar lika gott som henne. Det unika sitter i hennes sätt att se på sin egen kvinnlighet.

Efter att ha drabbats av cancer, hon fick diagnosen 2004, så förklarade hon mer eller mindre krig emot inkräktaren. Hon tvekade aldrig på att ta bort sitt bröst, och var lika ogenerat säker på att hon inte villa ha en rekonstruktion.

Hon deklarerade klart och tydligt att hennes kvinnlighet inte satt i hennes bröst eller i hennes världsberömda hår, som hon valde att själv klippa av innan cellgifterna tog det. Hon till och med inviterade släkt och vänner till fest för att fira hårklippet.

Jag log brett när jag såg henne gå in i en butik för att beställa en en-kupad BH. Sådan härlig attetyd! Hon menade också att det faktum att hon bara hade ett bröst gjorde henne mer intressant hos männen.

Vad jag försöker säga med allt detta är att Marsha Hunts poäng är så viktig. För vår kvinnlighet sitter inte i det yttre eller i våra omständigheter, den sitter (precis som hon poängterade) i vårt inre.

Länk: mer om Marsha Hunt, samt bild på henne.

Den vackraste kvinna jag sett

Hon satt på en stol i ett hörn, i ett omklädningsrum för damer, och tittade på kvinnorna som gick förbi. Hon nickade tyst och sa ett och annat uppmuntrande ord till de förbipasserande. Jag glömmer aldrig ljuset i hennes blick.

Hon var från Danmark och hade passerat nittioårsdagen ett par år tidigare, men hon såg inte ut att vara en dag över sjuttio. Sådan frid hon utstrålade och harmoni. Hon verkade ha all tid i världen.

Hon hade en lång vit klänning och vackert silvergrått hår som blänkte i ljuset från taklamporna. Jag skulle gärna haft just den nyansen på ljuset i belysningen hemma. Det har med Kelvin att göra, hur varmt eller kallt ljuset är. Hur som helst...

Vi träffades några gånger om året i början av nittiotalet. Jag lät mig imponeras av hennes ungdomlighet och beslutsamhet. Hon reste inte ensam, utan i gott sällskap, men hon gjorde det utan att låta några siffror på ett papper avgöra om hon var för gammal.

En dag stannade jag upp och berättade för henne vad jag tänkte, och att hennes skönhet tog bort all min oro över att åldras. Hon log brett och berättade att hon lagt märke till mig också, speciellt mitt vackra långa hår. I hennes ögon såg jag ut som en ängel. I mina ögon är hon fortfarande den vackraste kvinna jag någonsin sett.

Skönhet kommer inifrån

Innan jag berättar mer om källan till min inspiration så önskar jag ta tillfället i akt att tala lite mer om hur jag ser på skönhet.

För mig är skönhet verkligen något som kommer inifrån. Vad jag tycker är vackert påverkas av upplevelser jag haft och relationen jag har till den eller det jag berörs av. Jag känner mig välbekant i uttrycket att "domen vilar i betraktarens öga".

Naturligtvis kan även en gråsten vara vacker när solen lyser på den, och på samma sätt kan vi människor göra varandra vackra. Vi speglas i varandra.

Tänk bara vad ett litet leende kan åstadkomma, eller några vänliga ord i en kö eller i ett väntrum. Livet får en aldrig så liten guldkant om vi tar vara på möjligheten att lyfta fram det vackra både i och omkring oss.

Numera vet vi att vi inte uppfattar det vi ser på samma sätt, även om vi ser på samma sak, eftersom ögat och hjärnan gör sin egen individuella tolkning av vad vi ser. Så med alla våra olika referenser är det nog tur att vi har olika tycke och smak, för annars skulle det vara många kvinnor som löpte efter min man.

Jag menar att skönhet inte har med utseende, ålder, nationalitet eller form att göra. Den kommer inifrån dig genom din personlighet och utstrålning, och inifrån mig när jag ser på dig med kärlek och tålamod.

Arabisk skönhet

Min syster och jag har många likheter: vi är konstnärliga och musikaliska, vi tycker om att skriva och uttrycka oss i ord - och vi samlar på nallar, bamsar och björnar! Vi har formats av både arv och miljö.

Hon är dock 25 år yngre än mig, och faktiskt bara fem dagar äldre än min äldsta son. Vi kommer från olika generationer, att jag är lantlolla och hon stadsberta ger också nyanser åt vårt sätt att reagera på det som händer omkring oss.

Jag känner mig inte hotad av hennes ungdom och skönhet. Jag är inte avundsjuk på hennes talanger och framgångar, eller på de resurser dagens unga har till förfogande. Jag skulle inte vilja vara ung idag!

Nej, jag känner mig inte gammal och utlevad bredvid henne, trots att hon är så full av energi och strålar av liv. Hon är min syster och dotter till min mor, vilket gör det helt omöjligt att neka henne något gott. Det vore som att säga att jag själv inte är värd det, heller...

Den stora skillnaden mellan oss är att min syster vet om att hon är vacker. Inte för att folk säger det till henne, utan för att hon vet det själv. Hon är öppen och ogenerad när hon talar om det, och lika fräckt medveten om det i sitt sätt emot oss andra.

Jag har insett att det här är något som hon ärvt av sin far. Det är en annan kulturs sätt att hantera skönhet, inte vår svenska blygsamma. En dyrbar gåva, nedärvd genom årtusenden, som så ofta är förbisedd och missuppfattad av oss i västvärlden.

Det är lätt att hänfalla åt jantelagen och mena att jäntebarnet är högfärdigt och saknar ödmjukhet, men det här handlar inte alls om det. Det här är något som varje kvinna skulle ha gott av: ett stänk av stoltheten hos en arabisk skönhet!

Bilderna är använda med tillstånd och hämtade från http://hannadi.blogspot.com/ De får inte kopieras. Fotograf: Hannah Sundberg