Sjukt bra morsa - Yngsteman gästbloggar

Då sitter man här drygt 22 år efter att morsan och farsan planlade sitt andra barn...

...tiden har gått fort när man tänker tillbaka på allt som hänt i mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om min morsa, men jag kommer väl på något under tiden jag skriver.

Hon har alltid varit där för mig och hjälpt mig när jag har behövt hjälpt, tröstat mig när jag vart ledsen och torkat mina sår när jag ramlat, jag skulle nog aldrig kunna byta ut henne för allt guld i värden.

Jag kanske inte har varit den perfekta sonen, men jag har i alla fall prövat att göra mitt bästa så att morsan ska ha haft det lätt att ta hand om mig, helt tills jag kom upp till tonåren, då fick hon det mer intressant.

Hon gav aldrig upp på varken mig eller brorsan, hur illa vi än betett oss, vi har nog aldrig menat att göra henne illa men vi kanske inte alltid gjort vad som är bäst för henne.

Jag mins när jag var liten och fortfarande gick skolan, då mamma var som mest sjuk, när jag kom hem och såg en ambulans utan för huset, då trodde jag först det var kört, men efter några minuter kom hon ut liggande på båren nästan leende.

Hon har alltid varit stark och aldrig gett upp hur svåra saker än har varit. Hon har kämpat i över 20 år ihop med en glömsk och hopplös, men också en underbar, pappa.

Hon älskar verkligen honom och det syns på henne, varje gång dom diskuterar (också känt som bråkar) behöver bara pappa le mot henne så tänds gnistan av kärlek upp igen, hon har aldrig varit lång sur, och med lunga ord är det inte svårt att lunga ner henne efter en het diskussion.

Hon älskar sina djur där hemma på gården, speciellt sina hönor vill jag tro, det är inte ofta något ringer till mig och berättar att hon har en höna i sin säng, jag tror dom flesta ville ha slaktat den när den hade varit sjuk eller dålig.

Jag är glad för att ha min mamma, och jag skulle aldrig byta ut henne!

Yngsteman (som också tagit bilden)

Inte bara bara - Äldsteman gästbloggar

Så mamma bad mig om att skriva lite om henne, ja hur börjar man...

Jag har ofta fått höra från vänner att dom kunde tänka sig att byta föredrar med mig, varför skulle man vilja det frågar jag mig. Jag vet att jag aldrig skulle bytt ut mina, för utan dom hade jag inte varit den jag är nu.

Mamma har jag alltid varit stolt över att kunna säga att det är min mamma. Och jag tror aldrig att jag kommer att säga något annat. Mamma är värdens bästa mamma i mina ögon, jag kunde aldrig fått en bättre mamma.

Även om vi inte alltid är eniga i allt, så vet man att alltid så blir det bra till slut. Det är inte alltid bara bara att ha en mamma som alltid vill mitt bästa. Men det är väl såna saker mammor vill. Och det är väl inte alltid barn ska vara eniga med vad mammor vill.

Man kan säga mycket om mamma men jag vet att jag alltid kommer att vara stolt över henne. Och kommer alltid att vara där för henne som hon alltid har varit för mig.

Äldsteman (som även tagit bilden)

Bröllopsdag igen

Så var det dags igen! Vädret påminner stark om den dan för 22 år sedan då vi lovade varandra evig tro och kärlek...

För det var det som det gällde för oss. Inte tills döden skiljer oss åt eller tills problemen hopar sig. Han hade provat på den, och ville inte göra det igen. För mig var det första gången, och den enda, om jag fick vara med och bestämma. För en sak var jag helt klar på redan då: Det blir annorlunda med en annan man, men det är långt ifrån säkert att det blir bättre ;-)

22 år sedan, på denna dag, var jag i sjätte månaden. Vår äldste son hade brått och när jag väl mött rätt man så var tålamodet slut för den store lille anden som satt där uppe i en annan sfär och väntade på att bitarna skulle falla på plats. Vi brukar skämta om att han är "första gången", sonen vår, men alla som kan räkna på fingrarna vet att det är fullt möjligt - för att inte säga mest troligt!

För 22 år sedan var han en valp, mannen min. Idag är han allt jag kan önska mig... en kärleksfull make och min allra bästa vän! Han är långt ifrån perfekt, tack och lov! Men han är perfekt för mig. Vi har alla våra behov och mitt var trygghet, och då talar vi inte om pengar. Min krambjörn är stor, stark och trygg - om än både strulig och godtrogen emellanåt :-)

Ikväll, så här en 22 år senare ska vi alltså fira och minnas igen... pojkarna och vi... men innan dess ska jag låta honom vila. För se, mannen i mitt liv ligger för ankar och sover gott i den gamla utdragssoffan som vi gjort om till säng. Det unnar jag honom efter de senaste dagarnas tuffa jobb och sena kvällar. Imorgon är han säkert på benen igen, om jag känner honom rätt. På benen och på jobb...

Medkänsla

De senaste dagarna har varit kantade av nya budskap om dödsfall. Allt jag kan säga är att jag känner med dem som sörjer!

En sann vän

Det där med vänskap är en hel vetenskap... och precis som med religion är det lätt att gå vilse i den!

Dessutom är vänskap ingen konstant tillstånd, inget fångenskap eller något man kan göra krav på, utan en gåva man ger någon - i mån av tid, ork och möjlighet! Du är den viktigaste för dig, och du måste våga sätta dig själv först - om du ska orka sätta ditt liv och din familj först.

Verklig vänskap påminner mycket om kärlek, och den bara finns där i bakgrunden av ens liv och är oberoende av tid och rum...

Det säkert finns människor kring dig som vill ha din vänskap och som blir sårade när de inte får tillräckligt mycket av din uppmärksamhet och tid. Människor som blir sårade för att du inte finns där när de behöver dig, och snart har vänskapen gått över i ovänskap och den bränner massor av energi. Det kan vara en stor sorg att förlora en vän, men också en lättnad.

Men vänskap ska inte vara tung att bära. Det ska vara något son stärker och lyfter bägge parter. En sann vän vågar säga ifrån när du är på väg att gå vilse, men respekterar dina val. En sann vän får dig att må bra och gör dig till en bättre människa. Vem vill inte ha en sann vän.

Bilden: Milo är en trogen vän.

Inga krusiduller

Jag var på Kalevala igår. Alltså på Västanå Teaters föreställning i Berättarladan här i Sunne. Ett magiskt ögonblick i evigheten som jag inte skulle vilja vara utan!

Om någon hade fört mig dit på irrvägar och utan att jag kunnat se vart jag var skulle jag trott att vi var i Stockholm eller någon annan stor stad. Kan verkligen teater vara så här bra i en lada ute på landet? Tydligen!

I receptionen fann jag denna underbart vackra kvinna, som till och med lät mig fotografera henne. Det händer inte alla dagar. Det är lustigt vad omedveten vi är om vår egen skönhet och utstrålning!

Men Britt Glimstrand, som den sköna heter, hon bländade av ett härligt leende och höll med mig om att bilden blev bra. Så gott att höra! Vi behöver fler som henne! Inga krusiduller här inte!

Vi hade ett härligt samtal om Finland och Kalevala, som jag uppskattade mycket. Min farmorsmor kommer från Finland, så för mig är Kalevala en del av min historia.

Jag inser att jag var i extas och säkert framstod som halvtokig, men det var en mycket upplivande, uppfriskande upplevelse att få vara där på plats i Berättarladan en hel kväll!

Svårfångade skönheter

Om ni visste vad svårt det är att få tag på kvinnor som ställer upp spontant på bild. Det är illa att så många kvinnor går omkring där ute - utan att förstå hur vackra de egentligen är!

Desperation kräver nya metoder så jag stack kameran i min sons händer och sände iväg honom med vårt Norgebesök. Det lyckades bättre:-)

De bästa bilderna visade sig vara de där något djur distraherade "offret", som här med Milo. Han tycker heller inte om att bli fotograferad, men vad gör det när man får uppmärksamhet av en så flott jänta som Hanne.

(Jag blev lite fundersam då jag fann denna fjäder på platsen hon suttit. Kan det vara så att...?)

Tillbaka till verkligheten nu... Till veckan kommer det en hel hög nya bilder och då kommer jag också uppdatera boken och bloggen.

Det börjar närma sig slutet på uttagningen av "Årets Blok", och även om många verkligen uppskattat mitt initiativ och blivit inspirerad av bilderna och texten i boken så finns det så många duktiga bloggare där ute, så jag tror inte jag kommer att vinna.

Vinsten för mig är att jag kom igång med skrivandet på allvar och att jag får komma på flera bokmässor redan i höst. Tänk dig mig som älskar böcker på bokmässa! Det blir som ett litet barn i en godisaffär:-)

Dessutom, som bonus, har jag fått kontakt med så många trevliga människor! Det har verkligen berikat min tillvaro:-) Nu ska jag ut och fortsätta med att försköna trädgårdslandet.

Kram på er från Pennelina

Livets mirakel

Tänk på hjärtat, ta en paus och ge en kram

Glöm inte att ta en paus ibland. Det är lätt att bara rusa på igenom livet. Med den värmebölja som vi haft den senaste tiden vore det inte helt fel med siesta under den varmaste tiden på dagen. Tänk på hjärtat.

Jag tog en paus från skrivandet igår. Som bloggare är det viktigt att det är jag som driver bloggen och inte tvärt om, att jag skriver för att jag har lust och inte för att det ska vara så.

Det är ju inte antalet inlägg i bloggen som avgör om det jag skriver är läsvärt eller inte. Så det var gott med en paus och att ta tid till att vara med min mor istället. Hon är bra på kramar, och det behöver jag aldrig en paus ifrån.

Vetskapen att hon är oändligt vacker

Han kommer långväga ifrån, men han vet att det är värt det. Han har tänkt på henne, längtat efter att höra henne säga hans namn. Ingen resa är för lång, inget offer är för stort, för han vet att i hennes famn är han trygg

Han vet att han är den vackraste som trampat dessa stigar, det vackraste hon sett, han ser det i hennes ögon. Hon är hans människa, mer än någon annans. Hon är hans trygghet, hans källa till liv.

Vad skulle han inte göra för denna underbara kvinna. Han söker hennes närhet, längtar efter att hennes varma hand ska stilla hans oro, få honom att glömma världen omkring, leda honom in i ögonblicket.

För just här och nu är de ensamma i världen. Det finns inget som gnager i själen, inga minnen från igår. Bara nuet, bara känslan av närhet och förtrolighet, och vetskapen att hon är oändligt vacker.

Jag kunde inte låta bli att inspireras av bilderna jag tog och mötet jag hade med två underbara människor som korsade min väg en dag...