Protest!

Vid det senaste bullbaket passade jag på att baka ett par butterkakor.

Att jag lägger ut en bild på en av dem idag är för att jag hörde att det kommit ut en bok som uppmuntrar oss att se oss i spegeln och hata fettet på kroppen!

Aldrig i världen kan jag tänka mig att det kan vara bra för någon att tänka så!

Äter man för mycket, för lite eller för att trösta sig själv och man inte klarar av att få balans på egen hand är inte lösningen att hata sig ur situationen.

Själv skulle jag hellre lyssna på en god psykolog än på en kändis som funnit ett effektivt sätt att bli av med graviditetskilona.

Jag bestämde mig för att inte fokusera på min vikt under 2012, och det har verkligen berikat mitt välmående - trots att jag aldrig varit extremt viktfixerad!

Kramar från mig <3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Våga vägra banta

Vi går in i en tid då naturen överöser oss med sina rikliga gåvor - en tid att njuta av det goda!

Jag fick mina pojkar med fjorton månaders mellanrum. Under dessa två graviditeter gick jag upp ordentligt mycket i vikt och jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma tillbaka till mig själv igen efter det. Men, utan att jag märkte det försvann kilona ett efter ett medan jag var upptagen med att njuta av livet som småbarnsmamma.

Visst behöver några av oss hjälp med att få ordning på vikten, men i de allra flesta fall så är allt vi behöver att se till att vi mår bra inom oss och att vi är så lyckliga vi förmår inom de omständigheter vi har. Ingen har ett perfekt liv.

Jag blir så ledsen då jag ser vad dagens vikthysteri och fixering av utseendet gör med människor. Visst har jag tyckt att det varit jobbigt att gå upp i vikt på grund av sjukdom och mediciner, men jag är så tacksam över att jag fokuserat mer på min personliga utveckling än på det yttre.

I år har jag fått testa två olika typer av medicin för smärtorna i nervsystemet, tabletter med rätt jobbiga biverkningar. Bägge sorterna är kända för att ge kraftig viktuppgång, men det var inte det som gjorde att jag blev tvungen att sluta med dem.

Hur som helst! För stunden väntar jag på att neurologen ska höra utav sig med besked om framtiden och även om jag hade det jobbigt med smärtorna så njuter jag av att kroppen sakta återställer sig själv.

Jag är en stor fan av just sakta... att låta det ta tid...

Undertiden tänker jag njuta av livet! Till exempel med en bit krämig rabarberpaj från igår, innan jag går ut i växthuset och glömmer allt vad vikt och utseende heter för en stund.

Kramar från mig <3<3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Grattis på morsdag alla mammor!

I augusti är det 22 år sedan som jag blev mor, fem dagar efter min lillasyster föddes. Det här är sista bilden vi tog innan mamma fick Hannadi.

För den som undrar hur det känns att vänta barn samtidigt som sin mor kan jag tala om att det är något jag önskar att fler fick uppleva. Jag kände mig inte ett dugg snuvad på upplevelsen att få mitt första barn, utan njöt att att mamma och jag gick igenom våra hormonknäppar samtidigt.

Hade inte hon snittat skulle vi kanske fött samtidigt, nu fick hon kejsarsnitt på den dan min förlossning var beräknad till. Jag gick som sagt var över några dagar...

Mamma och pappa blev föräldrar tidigt, och sent... båda har gift om sig och fått barn. Trots att jag varit pappas flicka så påverkades inte relationen till honom när han fick barn igen, medan mamma och jag har fått ett mycket starkare band mellan oss. Inte så att vi är mer beroende av varandra... nej, det här är något annat som är svårt att förklara för den som inte upplevt det.

Klart att jag begriper att inte alla skulle uppfatta situationen som jag gjort, och jag menar inte att detta gör mig märkvärdigare eller smartare än dem som inte varit med om samma sak. Det är bara en erfarenhet som förändrat min syn på min mor och på livet i stort.

Idag är det mödrarnas dag och i det här huset är männen tämligen däckade efter en tuff vecka med mycket jobb, kantat av sjukdom. Yngsteman är hos vänner och skapar ljuv musik, men kommer hem fram på dagen. Så, gotterierna ska jag göra själv och i år blir det smörgåstårta :-D Det var längesedan jag gjorde en riktig smörgåstårta... som jag, som vi, har längtat!

Foto: Min make och min far.

Bröllopsdag igen

Så var det dags igen! Vädret påminner stark om den dan för 22 år sedan då vi lovade varandra evig tro och kärlek...

För det var det som det gällde för oss. Inte tills döden skiljer oss åt eller tills problemen hopar sig. Han hade provat på den, och ville inte göra det igen. För mig var det första gången, och den enda, om jag fick vara med och bestämma. För en sak var jag helt klar på redan då: Det blir annorlunda med en annan man, men det är långt ifrån säkert att det blir bättre ;-)

22 år sedan, på denna dag, var jag i sjätte månaden. Vår äldste son hade brått och när jag väl mött rätt man så var tålamodet slut för den store lille anden som satt där uppe i en annan sfär och väntade på att bitarna skulle falla på plats. Vi brukar skämta om att han är "första gången", sonen vår, men alla som kan räkna på fingrarna vet att det är fullt möjligt - för att inte säga mest troligt!

För 22 år sedan var han en valp, mannen min. Idag är han allt jag kan önska mig... en kärleksfull make och min allra bästa vän! Han är långt ifrån perfekt, tack och lov! Men han är perfekt för mig. Vi har alla våra behov och mitt var trygghet, och då talar vi inte om pengar. Min krambjörn är stor, stark och trygg - om än både strulig och godtrogen emellanåt :-)

Ikväll, så här en 22 år senare ska vi alltså fira och minnas igen... pojkarna och vi... men innan dess ska jag låta honom vila. För se, mannen i mitt liv ligger för ankar och sover gott i den gamla utdragssoffan som vi gjort om till säng. Det unnar jag honom efter de senaste dagarnas tuffa jobb och sena kvällar. Imorgon är han säkert på benen igen, om jag känner honom rätt. På benen och på jobb...

Vackra stora mage

Det finns få saker här i livet som är vackrare än en gravid kvinna. Själv upplevde jag mig mer som klumpig och otymplig, men jag såg på folk omkring mig att de var mer fokuserade på undret som höll på att ske.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva en graviditet, men så träffade jag min man och plötsligt hade jag varit igenom två. Första gången var det jobbigare, för omställningen för kroppen var större.

På tre månader gick jag från A till C-kupa och innan jag var igenom på andra sidan hade jag sträckmärken så att jag kunde konkurera med en polkagris. Numera har de bleknat och ser mer ut som pärlemor. Ärligt talat har de aldrig varit till besvär för mig, men det kan kanske bero på att jag inte äger en bikini.

Jag såg som sagt inget vackert i att vara gravid, men jag kanske skulle göra det idag. Se bara på Doris, vilken underbar känsla hon och fotografen förmedlar! Jag är så tacksam att jag fick lov att använda bilden.

Är det inte lite motsägelsefullt att vi har en sådan förkärlek till runda magar samtidigt som speciellt vi kvinnor menar att övervikt är något att skämmas över och som gör oss fula. Det går inte helt ihop.

Jag fick också en sådan där bulle på magen efter mina graviditeter, en sådan där oformlig massa som vägrar att gå bort. Men, efter att ha trott att jag inte skulle få egna barn så var jag stolt över min.

Jag byter inte bort mina barn emot en ungdomlig kropp. Dessutom är det bara jag som oroar mig för hur jag ser ut. Min man älskar hela mig, utan förbehåll. Visst var jag yngre och slankare när vi möttes, men jag vet att han inte byter bort den jag blivit emot den jag var.

Det är inte utan att jag får lite bäbisfeber när jag ser Doris stora vackra mage.

Copyright: Fotograf Alvis Wile 2009