Med den takten som jag minskat i vikt skulle jag varit tillbaka på noll nu...
Och då menar jag naturligtvis inte noll kilo, utan på nollpunkten - där jag var innan jag gick upp i vikt. Så blev det inte.
Min läkare på medicin hängde helt enkelt inte med i svängarna och lät mig krascha totalt för några veckor sedan. Men det är historia nu - efter att min neurolog tagit över rodret och efter järnbehandlingen för halvannan vecka sedan.
Klart att det är tufft att ta sig upp på benen efter en sådan här pärs. Men inget är omöjligt! Det tar bara lite längre tid.
Det var många år sedan jag var så djupt nere, och då menar jag inte psykiskt. Humöret är det inget fel på, tack och lov!
Men, som sagt... vikten har helt säkert gått upp. Jag har inte vägt mig, men favoritjeansen är helt klart mycket tajtare runt magen. Ett resultat av att jag inte kunna röra mig som vanligt. Så är det bara!
Jag tänker inte må dåligt över det också, eller finna på försvar...
Det lustiga är att jag varken skäms eller försöker dölja viktuppgången. Det kallar jag utveckling!
Jag har till och med börjat ta tabletterna som jag fick av neurologen, de som förhoppningsvis ska ta bort mina symptom och ge mig ett liv igen... ja, jag tar dem - trots alla läskiga biverkningar som registrerats!
Några veckor... jag ska ge dem några veckor, för att se om de fungerar. Gör de inte det så slutar jag med dem. De är jobbiga i början, det jag känner jag redan, men det är den bästa medicinen som finns för de problem jag har.
Undertiden gläds jag över att våren står för dörren och för att odlingssäsongen är igång! Idag köpte jag mer frön... i år ska jag ha ett växthus igen! Så är det bara.
Till sommaren har jag funnit tillbaka till mig själv, rent fysiskt alltså, och jag kommer att lulla runt bland mina djur och växter i mina favoritjeans... så blir det! Ja, så är det bara!
Kramar från mig <3<3<3
Inlägg
