Ta inte ungdomen från de unga

Vi är bara ung en gång i livet... - eller är vi det?

När jag var barn fanns det alla sorters människor, både unga och gamla. Och det fick vara så! Jag kände och såg upp till många tanter och farbröder i alla möjliga fasoner och former.


Jag kommer dock ihåg att farmor var lite speciell. Hon gärna köpte sina kläder i en modeboutique och sminkade sig passionerat. Hennes ljusblå läderstövlar kunde inte ens jag gå i. Men hon var som sagt ett undantag... och långt före sin tid.

Det var ett annat tempo i samhället då och förväntningarna var inte de samma som idag. Nu ska man hinna allt och inte vara rädd för att byta liv, om man känner för det. Nu är vi alltid anträffbara och på gång... möjligheterna är så många idag att de inte längre ger oss frihet, utan förvirring.

Vi lever allt längre... samtidigt har vi aldrig varit unga så länge som nu... pensionär och ålderdom... det är inte för alla...

Problemet är bara att när mödrar tävlar emot sina döttrar i att se ung och fräsch ut och fäder överglänser sina söner... då skapar vi problem och komplex för våra tonåringar och ungdomar. Det här skulle ju vara deras tid...

Nej, vi får inte ta rätten till ungdomen från dem som den verkligen hör till! Vi måste våga bjuda på oss själva och värdera vår livserfarenhet mer än slät hud och platt mage.

Klart att det är trevligt att känna att man håller... att man inte ser äldre ut än man är... men när man, som jag, närmar sig de femtio så är det faktiskt OK att det börjar synas - även på utsidan!

Kramar från mig <3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Våga vägra banta

Vi går in i en tid då naturen överöser oss med sina rikliga gåvor - en tid att njuta av det goda!

Jag fick mina pojkar med fjorton månaders mellanrum. Under dessa två graviditeter gick jag upp ordentligt mycket i vikt och jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma tillbaka till mig själv igen efter det. Men, utan att jag märkte det försvann kilona ett efter ett medan jag var upptagen med att njuta av livet som småbarnsmamma.

Visst behöver några av oss hjälp med att få ordning på vikten, men i de allra flesta fall så är allt vi behöver att se till att vi mår bra inom oss och att vi är så lyckliga vi förmår inom de omständigheter vi har. Ingen har ett perfekt liv.

Jag blir så ledsen då jag ser vad dagens vikthysteri och fixering av utseendet gör med människor. Visst har jag tyckt att det varit jobbigt att gå upp i vikt på grund av sjukdom och mediciner, men jag är så tacksam över att jag fokuserat mer på min personliga utveckling än på det yttre.

I år har jag fått testa två olika typer av medicin för smärtorna i nervsystemet, tabletter med rätt jobbiga biverkningar. Bägge sorterna är kända för att ge kraftig viktuppgång, men det var inte det som gjorde att jag blev tvungen att sluta med dem.

Hur som helst! För stunden väntar jag på att neurologen ska höra utav sig med besked om framtiden och även om jag hade det jobbigt med smärtorna så njuter jag av att kroppen sakta återställer sig själv.

Jag är en stor fan av just sakta... att låta det ta tid...

Undertiden tänker jag njuta av livet! Till exempel med en bit krämig rabarberpaj från igår, innan jag går ut i växthuset och glömmer allt vad vikt och utseende heter för en stund.

Kramar från mig <3<3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället - jag börjar faktiskt fundera på om det inte är tid att flytta permanent, men tillsvidare kommer jag köra bloggarna parallellt. DS!

Sjukt bra morsa - Yngsteman gästbloggar

Då sitter man här drygt 22 år efter att morsan och farsan planlade sitt andra barn...

...tiden har gått fort när man tänker tillbaka på allt som hänt i mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om min morsa, men jag kommer väl på något under tiden jag skriver.

Hon har alltid varit där för mig och hjälpt mig när jag har behövt hjälpt, tröstat mig när jag vart ledsen och torkat mina sår när jag ramlat, jag skulle nog aldrig kunna byta ut henne för allt guld i värden.

Jag kanske inte har varit den perfekta sonen, men jag har i alla fall prövat att göra mitt bästa så att morsan ska ha haft det lätt att ta hand om mig, helt tills jag kom upp till tonåren, då fick hon det mer intressant.

Hon gav aldrig upp på varken mig eller brorsan, hur illa vi än betett oss, vi har nog aldrig menat att göra henne illa men vi kanske inte alltid gjort vad som är bäst för henne.

Jag mins när jag var liten och fortfarande gick skolan, då mamma var som mest sjuk, när jag kom hem och såg en ambulans utan för huset, då trodde jag först det var kört, men efter några minuter kom hon ut liggande på båren nästan leende.

Hon har alltid varit stark och aldrig gett upp hur svåra saker än har varit. Hon har kämpat i över 20 år ihop med en glömsk och hopplös, men också en underbar, pappa.

Hon älskar verkligen honom och det syns på henne, varje gång dom diskuterar (också känt som bråkar) behöver bara pappa le mot henne så tänds gnistan av kärlek upp igen, hon har aldrig varit lång sur, och med lunga ord är det inte svårt att lunga ner henne efter en het diskussion.

Hon älskar sina djur där hemma på gården, speciellt sina hönor vill jag tro, det är inte ofta något ringer till mig och berättar att hon har en höna i sin säng, jag tror dom flesta ville ha slaktat den när den hade varit sjuk eller dålig.

Jag är glad för att ha min mamma, och jag skulle aldrig byta ut henne!

Yngsteman (som också tagit bilden)

Inte bara bara - Äldsteman gästbloggar

Så mamma bad mig om att skriva lite om henne, ja hur börjar man...

Jag har ofta fått höra från vänner att dom kunde tänka sig att byta föredrar med mig, varför skulle man vilja det frågar jag mig. Jag vet att jag aldrig skulle bytt ut mina, för utan dom hade jag inte varit den jag är nu.

Mamma har jag alltid varit stolt över att kunna säga att det är min mamma. Och jag tror aldrig att jag kommer att säga något annat. Mamma är värdens bästa mamma i mina ögon, jag kunde aldrig fått en bättre mamma.

Även om vi inte alltid är eniga i allt, så vet man att alltid så blir det bra till slut. Det är inte alltid bara bara att ha en mamma som alltid vill mitt bästa. Men det är väl såna saker mammor vill. Och det är väl inte alltid barn ska vara eniga med vad mammor vill.

Man kan säga mycket om mamma men jag vet att jag alltid kommer att vara stolt över henne. Och kommer alltid att vara där för henne som hon alltid har varit för mig.

Äldsteman (som även tagit bilden)

Vi vet ju redan att kejsaren är naken

Att bara skylla på våra förändrade matvanor när vi talar om att vi som folk blir allt tjockare är inte rättvist.

När jag var barn fanns det ingen kanal som sände barnprogram i princip dygnet runt. Var man desperat och uttråkad på eftermiddagen kunde man se på finska program, eller serbokroatiska, men annat är på julaftonen var det dåligt med Disney. Jag skrattade när jag hörde en väninna berätta att hennes son lärt sig finska genom att titta på slika program.

Nej, vi hade inte lika mycket tid vid teven och dator var det inte tal om! Nog har vi blivit mer stillasittande med den nya tekniken och säkert har den kostat oss nödvändig nattsömn - som också hjälper oss att hålla vikten nere.

Snacks, godis, läsk och snabbmat i all ära men visst är det lustigt att vi blivit allt mer överviktiga i en tid då det producerats så många produkter med tomma kalorier. De flesta av oss har väl hört sagan om kejsarens nya kläder...

Själv jobbar jag vidare på att finna vägen tillbaka till min garderob, utan att banta eller följa diverse dieter, och även om jag lyckas så är utsikterna små för att ni får se mig i bikini på stranden i sommar. Men det har att göra med helt andra orsaker än att jag skulle skämmas över min kropp ;-)

Kramar från mig <3<3<3

Bröllopsdag igen

Så var det dags igen! Vädret påminner stark om den dan för 22 år sedan då vi lovade varandra evig tro och kärlek...

För det var det som det gällde för oss. Inte tills döden skiljer oss åt eller tills problemen hopar sig. Han hade provat på den, och ville inte göra det igen. För mig var det första gången, och den enda, om jag fick vara med och bestämma. För en sak var jag helt klar på redan då: Det blir annorlunda med en annan man, men det är långt ifrån säkert att det blir bättre ;-)

22 år sedan, på denna dag, var jag i sjätte månaden. Vår äldste son hade brått och när jag väl mött rätt man så var tålamodet slut för den store lille anden som satt där uppe i en annan sfär och väntade på att bitarna skulle falla på plats. Vi brukar skämta om att han är "första gången", sonen vår, men alla som kan räkna på fingrarna vet att det är fullt möjligt - för att inte säga mest troligt!

För 22 år sedan var han en valp, mannen min. Idag är han allt jag kan önska mig... en kärleksfull make och min allra bästa vän! Han är långt ifrån perfekt, tack och lov! Men han är perfekt för mig. Vi har alla våra behov och mitt var trygghet, och då talar vi inte om pengar. Min krambjörn är stor, stark och trygg - om än både strulig och godtrogen emellanåt :-)

Ikväll, så här en 22 år senare ska vi alltså fira och minnas igen... pojkarna och vi... men innan dess ska jag låta honom vila. För se, mannen i mitt liv ligger för ankar och sover gott i den gamla utdragssoffan som vi gjort om till säng. Det unnar jag honom efter de senaste dagarnas tuffa jobb och sena kvällar. Imorgon är han säkert på benen igen, om jag känner honom rätt. På benen och på jobb...

Odla romantiken

Hur många dagar har du som du firar något på? Ja, förutom födelsedagar, helgdagar och bröllopsdagar etc! Min man och jag har två extra. Idag är en av dem.

Det var nämligen den andra oktober 1987 som jag fick det ansvarsfulla jobbet att lämna tillbaka en kornskruv som min far haft på övertid. Ja, det var nog mer akut än ansvarstyngt.

För att göra en lång historia kort så var det där vi möttes igen, och jag bjöd hem honom på fika - helt ovetande om att han skulle bli mina barns far och min make inom kort.

Bilden är tagen av en utav mina två numera vuxna söner.

Styrka i all enkelhet

I måndags var jag till Luossastugan tillsammans med klassen och fick vara med på en underbar guidad tur av Linda Rattfeldt, som berättade och sjöng sig igenom Dan Anderssons liv.

Linda gjorde ett gott jobb och jag tycker att hon funnit balansen mellan sin egen person och talang och huvudpersonen i fråga. Hennes styrka och utstrålning tog inte överhand utan den förstärkte bara Dan Anderssons storhet. Det är bra gjort!

För mig är det enkla och simpla i miljön kring och i Luossastugan inte en brist eller ett tecken på fattigdom, utan en underskattad form av rikedom. Det kanske är därför jag finner så mycket skönhet överallt...

Släpp lös teaterapan i dig

Jag var på Västanå Teaters föreställning Kalevala den här veckan. Det var en underbar upplevelse! Bara att se så många härliga människor släppa lös kreativiteten utan hämningar var otroligt inspirerande.

Kvinnorna i teatergruppen var inte ett dugg blyga, utan ställde glatt upp på att bli fotograferade - till min stora glädje! Jag skulle ha haft mer ork och tid bara, till att frossa!

Jag fick sådan lust att börja spela teater eller att vara med i en revy... som om jag inte har nog strängar på min lyra redan ;-) Men det verkar så befriande, så förlösande.

Se bara på dessa flotta damer, på bilden nedan! Kan man annat än ryckas med i deras glädje och värme?

Nej, av med TV:n någon gång emellanåt och upplev kultur på plats. Det förtjänar både du och de som jobbat hårt för att glädja oss med sina talanger.

Någon som vet vad dessa vackra kvinnor heter? Skriv gärna en liten kommentar :-)

Inga krusiduller

Jag var på Kalevala igår. Alltså på Västanå Teaters föreställning i Berättarladan här i Sunne. Ett magiskt ögonblick i evigheten som jag inte skulle vilja vara utan!

Om någon hade fört mig dit på irrvägar och utan att jag kunnat se vart jag var skulle jag trott att vi var i Stockholm eller någon annan stor stad. Kan verkligen teater vara så här bra i en lada ute på landet? Tydligen!

I receptionen fann jag denna underbart vackra kvinna, som till och med lät mig fotografera henne. Det händer inte alla dagar. Det är lustigt vad omedveten vi är om vår egen skönhet och utstrålning!

Men Britt Glimstrand, som den sköna heter, hon bländade av ett härligt leende och höll med mig om att bilden blev bra. Så gott att höra! Vi behöver fler som henne! Inga krusiduller här inte!

Vi hade ett härligt samtal om Finland och Kalevala, som jag uppskattade mycket. Min farmorsmor kommer från Finland, så för mig är Kalevala en del av min historia.

Jag inser att jag var i extas och säkert framstod som halvtokig, men det var en mycket upplivande, uppfriskande upplevelse att få vara där på plats i Berättarladan en hel kväll!

Livets mirakel

Kärlek vid första ögonkastet

Jag börjar få skicklig abstinens nu. Snart tar jag kameran med mig och letar reda på en folksamling med kvinnor;-) Nej, helt seriöst så trivs jag väldigt bra här ute i bushen, men det kommer inte så många damer hit, så det blir inte så många nya bilder. Jag har några på lager, men vill få klart med de jag fotograferat så att jag kan publicera bilderna här på bloggen.

Nu har jag inte varit helt slö och slapp de dagar jag inte skrivit på den här bloggen. Nej, jag har bland annat skapat en fotoblogg. Det kommer nog komma med en eller annan jänta eller dam där också:-) Nog om det nu...

Jag lyckades fånga en mycket vacker blomma på bild, och den mitt hjärta, och antog att det var en slags humle. Men nej... inte fann jag något eller någon som kunde bekräfta mina misstankar. Desperationen växte och till slut fick min man ta turen inom biblioteket (på vägen hem från jobbet) för att låna en flora. Det var inte humle, men ack så nära... Humleblomster heter den lilla skönheten.

Min desperata jakt efter namnet på den lilla blomman påminde mig om hur min man en gång enträget slet för att vinna mitt hjärta. Ja, om jag ska vara ärlig så hade han redan tidigt vunnit mitt hjärta. Det var väl snarare min hjärna som var problemet;-)

Jag ska inte dra hela historien idag, utan ni får nöja er med att han fortfarande vidhåller att det var kärlek vid första ögonkastet.

Ny månad, nya kvinnor

Idag hade jag besök av en kvinna som var otroligt lik min mormor. Kan hända att jag blev lite i frispråkigaste laget, tack vare det. Å andra sidan kan det bero på att jag så sällan träffar folk utanför familjen. Lusten att plocka fram kameran fanns där...

Jag är i grunden en mycket social varelse, men omständigheterna jobbar inte alltid för mig. Sedan jag började skriva den här bloggen har jag börjat längta efter att träffa kvinnor - hey, fortfarande inte tal om dating, alltså! Nej, utan att uppleva dem och fånga fler ögonblick av naturligt vacker kvinnlighet.

Jag är inte bortskämd med att möta kvinnor i mitt eget hem. Här är det mest karlar i olika åldrar och fasoner:-) Mamma, som har varit här i fem dagar, har åkt hem så nu är det jag och mina tre män igen. (Min man och våra pojkar, alltså!) Det var därför gott att träffa en ny spännande kvinna, speciellt som hon var så lik min mormor.

Utrustad med penna och kamera tar jag ett djupt andetag och kastar mig med iver in i en ny månad med nya kvinnor att skriva om!

Gör en Mia

Det var varmt och svettigt, men helt underbart att få vara en del i det som hände igår i Lysvik. Jag fick så många fina minnesbilder.

Det blev några foton också, men jag har inte hunnit se dem ännu och så måste jag höra om jag kan lägga ut dem innan jag gör det, för ordningen skull. De kan ju kanske hamna på pränt en dag;-D

Jag hörde att någon sett på mig som jag ser på pastorns dotter. Det känns konstigt men jag förstår det bättre idag efter allt jag skrivit om kvinnor.

Hur som helst så gav det mig en idé! Gå ut och berör någon idag, gör en Mia!

Samla på goda minnen

Det är så viktigt att vi städar ut onödiga och skrymmande tankar och ge plats åt vackra och goda minnen. Den här dikten är en hyllning till Simon, min gamle granne på landet, då jag var barn.

Det känns som en evighet sedan...

Somrarna på landet,
med bullar och kall läsk
direkt från din jordkällare.

Höstarna, då vi lunkade genom skogen,
sida vid sida i morgondimman,
så nära moder jord...

Vintrarna,
när jag värmde mig vid braskaminen
och lyssnade till dina ändlösa berättelser
om det, som redan då
var länge sedan glömt av många.

Vårarna, som skänkte oss nytt hopp,
och gav oss ljuset tillbaka.

Det känns som en evighet sedan...

som en gammal man, och en liten flicka
kunde leka, skratta och älska livet - tillsammans.