Tänk på hjärtat, ta en paus och ge en kram

Glöm inte att ta en paus ibland. Det är lätt att bara rusa på igenom livet. Med den värmebölja som vi haft den senaste tiden vore det inte helt fel med siesta under den varmaste tiden på dagen. Tänk på hjärtat.

Jag tog en paus från skrivandet igår. Som bloggare är det viktigt att det är jag som driver bloggen och inte tvärt om, att jag skriver för att jag har lust och inte för att det ska vara så.

Det är ju inte antalet inlägg i bloggen som avgör om det jag skriver är läsvärt eller inte. Så det var gott med en paus och att ta tid till att vara med min mor istället. Hon är bra på kramar, och det behöver jag aldrig en paus ifrån.

Gör en Mia

Det var varmt och svettigt, men helt underbart att få vara en del i det som hände igår i Lysvik. Jag fick så många fina minnesbilder.

Det blev några foton också, men jag har inte hunnit se dem ännu och så måste jag höra om jag kan lägga ut dem innan jag gör det, för ordningen skull. De kan ju kanske hamna på pränt en dag;-D

Jag hörde att någon sett på mig som jag ser på pastorns dotter. Det känns konstigt men jag förstår det bättre idag efter allt jag skrivit om kvinnor.

Hur som helst så gav det mig en idé! Gå ut och berör någon idag, gör en Mia!

Personlig frigörelse

Frigörelse är ett stort ord som ofta används i samband med kvinnor, men den viktigaste frigörelsen sitter inte i den från män - utan i att kunna frigöra positiv energi och kreativa tankar.

Hade jag inte gått igenom en så kallad personlig frigörelse så hade jag inte varit mottaglig för inspirationen, när den kom till mig vid mötet med pastorns dotter.

Hade jag inte upplevt Mia på det sätt som jag gjorde så hade jag inte börjat blogga om vackra kvinnor, och då hade jag i sin tur inte sett det jag ser idag...

För jag ser på kvinnor på ett helt nytt sätt. Jag ser potentialen, det vackra, personliga, ögonblicken av fullkomlighet. Det har verkligen satt guldkant på min tillvaro.

Igår var det genrep inför Lysviksdagen och jag fann mig själv i ett litet paradis för en "alla-dessa-vackra-kvinnor-bloggare". Där fanns allt det jag skriver om. (Jag kommer tillbaka med bilder, för idag går årets upplaga av Lysviksdagen av stapeln.)

Allt som behövdes för att jag skulle se med öppna ögon på omgivningen var lite personlig frigörelse.

PS! Tala om frigörelse! Jenny från Lysviks Chicken Stompers gav fler än sig själv ett lyft. Här på bilden, fotograferad av min man, svävar hon fritt:-) DS!

Kvinnligheten sitter i vårt inre

Jag lät mig imponeras av Marsha Hunt efter ett program jag såg på TV här om dagen. Vilken härlig kvinna! Vacker, medveten och med en självkänsla som många bara kan drömma om.

Ingenting stoppar Marsha på hennes väg igenom livet. Hon ser hinder på vägen som lösbara probelm, vilket många kvinnor klarar lika gott som henne. Det unika sitter i hennes sätt att se på sin egen kvinnlighet.

Efter att ha drabbats av cancer, hon fick diagnosen 2004, så förklarade hon mer eller mindre krig emot inkräktaren. Hon tvekade aldrig på att ta bort sitt bröst, och var lika ogenerat säker på att hon inte villa ha en rekonstruktion.

Hon deklarerade klart och tydligt att hennes kvinnlighet inte satt i hennes bröst eller i hennes världsberömda hår, som hon valde att själv klippa av innan cellgifterna tog det. Hon till och med inviterade släkt och vänner till fest för att fira hårklippet.

Jag log brett när jag såg henne gå in i en butik för att beställa en en-kupad BH. Sådan härlig attetyd! Hon menade också att det faktum att hon bara hade ett bröst gjorde henne mer intressant hos männen.

Vad jag försöker säga med allt detta är att Marsha Hunts poäng är så viktig. För vår kvinnlighet sitter inte i det yttre eller i våra omständigheter, den sitter (precis som hon poängterade) i vårt inre.

Länk: mer om Marsha Hunt, samt bild på henne.

Det var det

Ja, så har jag publicerat alla inlägg som finns i boken just nu. Det kan hända att jag lägger till fler, men det är inget jag stressar med. Det får bli i slutet av juli i så fall.

God hälsa och odödlig skönhet

När man är inne i ett projekt eller har ett viktigt arbete att utföra stannar man sällan upp för att känna efter hur man mår. Själv fick jag ett brutalt uppvaknande när jag såg en bild av mig själv i en tidning.

Tyvärr var det för sent när bilden kom på tryck, för två dagar efter den togs låg jag på sjukhus. Det tog mig fyra månader att komma på benen igen, och ännu längre att komma tillbaka till vardagen.

I mitt fall handlade det om Prinzmetal's syndrom, som är en annorlunda form av angina. Den gör att jag har bättre och sämre dagar, och att jag måste äta medicin för att kroppen ska fungera som den ska.

En vän till mig sa en gång att han lärt sig att se när jag mådde bra genom att se vilken ålder jag såg ut att vara i. Såg jag ut som 40 mådde jag dåligt, såg jag ut som 20 mådde jag bra. Det var en komplimang vilket som, eftersom jag redan passerat 40.

Nu finns det många orsaker till att vi ser slitna ut och att skönheten inte kan nå ut till fullo ifrån vårt innersta rum. Många av oss har helt enkelt för stort ansvar och för många bollar i luften.
Det är många gånger som jag konstaterat att allt jag har gjort, och allt som jag inte klarade av att göra, var för mycket för mig!

Vad gör vi då om det inte finns någon medicin som botar eller någon möjlighet till vila eller avlastning. Tja, vi får väl göra som Mia och ta en utblommad maskros, önska något och sedan blåsa för blotta livet i hopp om att alla frön flyger sin väg.

Vem vet, kanske det är just din tur att bli välsignad med god hälsa och odödlig skönhet!

Låt dem njuta - av din skönhet

Skönhet är inte automatiskt det samma som naken hud eller bara bröst. Så skyll inte på mig om du löper till badhuset utan bikini-topp;-)

Länk till Aftonbladet

Låt dem njuta av din skönhet

Jag kan inte tänka mig många saker som jag tycker så mycket om som att ligga vid min älskades sida och stryka fingertopparna över hans hud.

Jag tycker om allt hos honom. Hela paketet. Jag har aldrig sett på honom med avsky eller uppfattat honom som motbjudande. Ändå har han varit både smal som en valp och rund som en köttbulle.

Visst har jag oroat mig för hans hälsa och önskat att han ska förlora ett par kilo ibland, men det har inte med utseende att göra.

Det är mitt val om jag vill älska honom och leva mitt liv med honom. Det är min känsla om jag njuter av att röra vid honom. Ingen kan ta den ifrån mig, ingen kan beordra mig att uppleva det annorlunda.

Kan någon då förklara för mig varför så många av oss, oftast kvinnor, säger till sin älskade: Ta inte där, jag är så tjock!

Släpp tanken på hur du ser på dig själv och låt andra avgöra vad som är vackert och spännande hos dig - låt dem njuta av din skönhet!

Samla på goda minnen

Det är så viktigt att vi städar ut onödiga och skrymmande tankar och ge plats åt vackra och goda minnen. Den här dikten är en hyllning till Simon, min gamle granne på landet, då jag var barn.

Det känns som en evighet sedan...

Somrarna på landet,
med bullar och kall läsk
direkt från din jordkällare.

Höstarna, då vi lunkade genom skogen,
sida vid sida i morgondimman,
så nära moder jord...

Vintrarna,
när jag värmde mig vid braskaminen
och lyssnade till dina ändlösa berättelser
om det, som redan då
var länge sedan glömt av många.

Vårarna, som skänkte oss nytt hopp,
och gav oss ljuset tillbaka.

Det känns som en evighet sedan...

som en gammal man, och en liten flicka
kunde leka, skratta och älska livet - tillsammans.

Spegel, spegel

Jag ska ärligt erkänna att när jag träffade min man så tyckte jag att han var den lycklige, för han fick ju leva med mig. Han var inte direkt högvilt, med sin barlast. Jag däremot var ung, fri och hade ordnad ekonomi - och outtömlig erfarenhet av livet.

Det tog några år innan jag insåg vem som var ängeln i vårt förhållande. Tack och lov att jag inte såg det då vi träffades, för helt plötsligt kände jag mig inte värdig att knyta hans skor.

Sakta men säkert lärde han mig att se mig själv med hans ögon, och jag blev förvånad över vad jag fann. Idag vet jag att vi verkligen är födda för varandra. Vi gifte oss av kärlek till trots för alla olyckskorpar och råd om att ta till förnuft. Men vad gör man inte när hjärtat tar över förståndet...

Det finns många som oss där ute. När man minst anar det stöter man på dem, och visst är det inspirerande att se att vi inte är ensamma om att vara lite galna.

För det hjälper med lite galenskap i en värld som förändras snabbare än vi kanske förstår. Välfärd och trygghet har inte samma mening längre. Kristider har en förmåga att plocka fram antingen det bästa eller det sämsta hos oss.

Stress, sömnlöshet och oro gör oss inte vackrare och det får oss ibland att förbise de mirakel som sker omkring oss. Det gäller att skapa frizoner i vårt liv. Om det så är en resa eller en kärleksfull kyss, en vecka eller ett ögonblick, spelar ingen roll.

Ibland räcker det med ett minne eller en tanke. Det viktiga är att vi gör det, att vi söker efter platser och stunder där vi kan vara oss själva. Ensam eller tillsammans med någon vi är trygg med.

Någon som ärligt kan svara oss, och säga det vi så väl behöver höra, då vi frågar: Spegel, spegel på väggen där...

Upprepning, upprepning, upprepning

När jag skriver om alla dessa vackra kvinnor så kommer du snart att märka att jag upprepar mig en del. Det är ett medvetet och väl genomtänkt val jag har gjort..

Jag tror vi behöver bestämma oss för att inte ge efter för osunda modenycker och förvrängda kvinnoideal. Genom historien har skönhet förknippats med diverse extrema tilltag för att framhäva vad som anses vara vackert för stunden. Själv är jag inte så upptagen av vad som är "inne".

Jag tänker inte hänge mig åt att illustrera vad jag menar är osunt, utan fokuserar på naturlig och vardaglig skönhet. Det kostar inte pengar att skapa den, det behövs inte särskilda kläder och inget extravagant smink.

Däremot kan ett leende eller en ärlig komplimang från hjärtat plocka fram det vackra hos den gråaste mus, och en kram kan sätta hälsosam färg på en blek kind.

Hör vi en sak tillräckligt många gånger så blir det en sanning, så låt oss ändra vår självbild till det bättre genom sunda tankar och upprepning, upprepning, upprepning...

Att fånga en ängel på bild

Vart finner jag skönheten i vardagen? Jag ser den överallt omkring mig, i naturen, hos djuren och i de människor jag möter. Det gäller att se med mer än bara ögonen.

Skulle jag gå med en kamera i beredskap hela tiden, skulle jag ändå missa många vackra bilder. Jag hinner inte få igång kameran. För det är där vi finner den, skönheten - i ögonblicket!

Rörelser och minspel skiftar varje sekund, liksom livet i sig med all glädje och sorg. Insikter lyser upp och hopp lyfter tunga axlar. Ändå skulle jag inte få med allt på en film, eftersom jag inte kan registrera allt som sker omkring mig på samma gång.

Nej det är inte lätt att fånga skönheten på bild, men det är inte meningen att vi ska nöja oss med att bläddra i en bok eller se på bilder. Skönhet ska upplevas, och det är en färskvara.

Mia, pastorns dotter och inspirationskällan till det jag skriver här, verkar helt chockad över hur jag beskriver henne. Hennes man är däremot helt enig, och det förvånade mig inte att en gammal dikt han skrivit till henne beskrev henne på samma sätt som jag beskrivit henne.

Hon såg lite bedrövad ut då jag kom farande med kameran. Efter allt jag sagt och skrivit förstår jag hennes prestationsångest, men den är onödig. Hon är en otroligt skön varelse att vara nära.

Jag kan inte bifoga Mia med boken eller inläggen på bloggen, men jag är säker på att det finns en Mia kring dig också! Har du inte upptäckt henne ännu, så ta ett djupt andetag och se efter igen. Du kommer behöva det, för när du finner henne är det lätt att tappa andan eller att helt enkelt glömma bort att andas.

Dessa jordiska änglar finns omkring oss. De hörs och syns, men är ofta missförstådda, och trots allt gott de gör så är deras goda på något sätt osynligt. Det finns de som lyckats, men det är näst intill hopplöst att fånga en ängel på bild.

Vackra stora mage

Det finns få saker här i livet som är vackrare än en gravid kvinna. Själv upplevde jag mig mer som klumpig och otymplig, men jag såg på folk omkring mig att de var mer fokuserade på undret som höll på att ske.

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva en graviditet, men så träffade jag min man och plötsligt hade jag varit igenom två. Första gången var det jobbigare, för omställningen för kroppen var större.

På tre månader gick jag från A till C-kupa och innan jag var igenom på andra sidan hade jag sträckmärken så att jag kunde konkurera med en polkagris. Numera har de bleknat och ser mer ut som pärlemor. Ärligt talat har de aldrig varit till besvär för mig, men det kan kanske bero på att jag inte äger en bikini.

Jag såg som sagt inget vackert i att vara gravid, men jag kanske skulle göra det idag. Se bara på Doris, vilken underbar känsla hon och fotografen förmedlar! Jag är så tacksam att jag fick lov att använda bilden.

Är det inte lite motsägelsefullt att vi har en sådan förkärlek till runda magar samtidigt som speciellt vi kvinnor menar att övervikt är något att skämmas över och som gör oss fula. Det går inte helt ihop.

Jag fick också en sådan där bulle på magen efter mina graviditeter, en sådan där oformlig massa som vägrar att gå bort. Men, efter att ha trott att jag inte skulle få egna barn så var jag stolt över min.

Jag byter inte bort mina barn emot en ungdomlig kropp. Dessutom är det bara jag som oroar mig för hur jag ser ut. Min man älskar hela mig, utan förbehåll. Visst var jag yngre och slankare när vi möttes, men jag vet att han inte byter bort den jag blivit emot den jag var.

Det är inte utan att jag får lite bäbisfeber när jag ser Doris stora vackra mage.

Copyright: Fotograf Alvis Wile 2009

Nu är boken färdig

Det blev lite plötsligt det här, då jag fick veta att boken skulle ligga på Vulkan denna vecka.

Men skam den som ger sig. Har jag en gång blivit nominerad så tänker jag inte förlora nominationen på grund av en tidsfrist.

Inläggen som jag har i boken ligger här på bloggen, eller så kommer de under de närmaste dagarna. De ligger schemalagda för att publiceras ett per dag fram till den 25 juni. Skillnaden på boken är att den är mer organiserad. Jag får se vad jag kan göra med bloggen nu när jag får mer tid.

Nu ska jag äntligen få mig lite sömn... Kram på er alla och tack för allt stöd och alla uppmuntrande ord!

Lämna skuggorna bakom dig

För att vi ska kunna känna oss vacker behöver vi harmoni, och för att få det behöver vi lämna skuggorna bakom oss. Dessa ord är en översättning av en sång som jag skrev som femtonåring.

Ibland känns allt så hopplöst, somnär jag vet att jag gjort något som är fel
Skulle ställt allt tillrätta, vridit tiden tillbaka
Men jag vet att allt jag kan är att lära mig livets spel

Ibland vill jag öppna mitt innersta för dig, och be dig uppriktigt om förlåt
men jag tvekar på minnet av allt jag sagt och gjort,
och vid tanken på mitt hjärtas stilla gråt

(ref.) Jag undrar vem folk möter, när dagen nått sitt slut
och skuggor inte längre jagar mig
Jag undrar vart jag färdas, och vart jag finner ro
Vem är jag när mörkret sänker sig

Ibland känns evigheten så nära och jag lever blott av kärlek hopp och tro
Skulle önskat att jag vore mer fullkomlig,
men tålamodet skördar en dag frukten av det frö som gror

Den vackraste kvinna jag sett

Hon satt på en stol i ett hörn, i ett omklädningsrum för damer, och tittade på kvinnorna som gick förbi. Hon nickade tyst och sa ett och annat uppmuntrande ord till de förbipasserande. Jag glömmer aldrig ljuset i hennes blick.

Hon var från Danmark och hade passerat nittioårsdagen ett par år tidigare, men hon såg inte ut att vara en dag över sjuttio. Sådan frid hon utstrålade och harmoni. Hon verkade ha all tid i världen.

Hon hade en lång vit klänning och vackert silvergrått hår som blänkte i ljuset från taklamporna. Jag skulle gärna haft just den nyansen på ljuset i belysningen hemma. Det har med Kelvin att göra, hur varmt eller kallt ljuset är. Hur som helst...

Vi träffades några gånger om året i början av nittiotalet. Jag lät mig imponeras av hennes ungdomlighet och beslutsamhet. Hon reste inte ensam, utan i gott sällskap, men hon gjorde det utan att låta några siffror på ett papper avgöra om hon var för gammal.

En dag stannade jag upp och berättade för henne vad jag tänkte, och att hennes skönhet tog bort all min oro över att åldras. Hon log brett och berättade att hon lagt märke till mig också, speciellt mitt vackra långa hår. I hennes ögon såg jag ut som en ängel. I mina ögon är hon fortfarande den vackraste kvinna jag någonsin sett.

Jag avskyr araber

Jag har fått en del på nöten för att jag står upp för det jag tror på. Det gör inget, det är heller inte helt oväntat. Det har dock fått mig att förstå att det tydligen är svårt att förstå vad jag menar, då folk ofta blandar in sina egna tankar och fördomar i det jag säger.

Om jag påstår att jag inte gillar araber så får jag strax på käften för att jag gjort ett rasistiskt uttalande. Om jag säger att de är hissiga, nerviga, små varelser med stora utstående ögon och små fötter - då har jag snart polisen på dörren! Även om det är sant...

Nu talar jag om de där håriga sakerna som man finner i stallet, inte folkslaget. Och det är klart att i fel sammanhang och fel miljö kunde det vara rent idiotiskt att yttra sådana ord om en arab, men för mig så är det nog med dem jag haft!

Nej då, jag får inte bara negativ kritik! Jag har fått många fina kommentarer också och många uppmuntrande ord, vilket kanske förvånar mig mest! Vilket som, så skäms jag inte för vem jag är och mina meningar.

Poängen är att vi behöver ett gott skratt ibland. Det är gott för själ och hjärta, och gör oss alla så mycket vackrare, om än rynkigare. Det till trots så måste jag tyvärr medge att jag avskyr araber.

Rätt perspektiv

Egentligen är det här med skönhet inte så komplicerat. Inte om jag låter det komma till mig naturligt och inser min roll i det hela, i ett vidare perspektiv.

Jag är inte kompetent att bedöma mitt eget utseende, så är det bara. Dessutom är det inte jag som ska titta på mig, så vad spelar det egentligen för roll vad jag menar. OK, det är trevligt att känna sig vacker, men du förstår säkert poängen.

När jag gick i femteklass hände det något förskräckligt! Min näsa började växa. Det var en helt naturlig del av utvecklingen, men jag var inte van att se den hela tiden och jag led otroligt mycket, i det tysta. Visst slog mig tanken på att göra en skönhetsoperation och rätta till "felet". För jag hade helt enkelt den fulaste näsan i stan. Den var stor, skrymmande och hade fått en tydlig knöl också...

Idag är jag glad och stolt över min näsa. Den är troligen ganska normal i storlek och form. Jag behöver dessutom inte se mig själv i spegeln för att se den, för mina söner har fått exakta kopior av den - och deras näsor är det alls inget fel på!

Nej, efter att ha bränt så många timmar av mitt liv på att oroa mig för något så banalt så har jag ett gott råd att ge: Vill du känna dig lite extra vacker? Sätt dig då själv i en miljö där du känner dig trygg och till freds, slappna av och se på problemen i rätt perspektiv.

Vetskapen att hon är oändligt vacker

Han kommer långväga ifrån, men han vet att det är värt det. Han har tänkt på henne, längtat efter att höra henne säga hans namn. Ingen resa är för lång, inget offer är för stort, för han vet att i hennes famn är han trygg

Han vet att han är den vackraste som trampat dessa stigar, det vackraste hon sett, han ser det i hennes ögon. Hon är hans människa, mer än någon annans. Hon är hans trygghet, hans källa till liv.

Vad skulle han inte göra för denna underbara kvinna. Han söker hennes närhet, längtar efter att hennes varma hand ska stilla hans oro, få honom att glömma världen omkring, leda honom in i ögonblicket.

För just här och nu är de ensamma i världen. Det finns inget som gnager i själen, inga minnen från igår. Bara nuet, bara känslan av närhet och förtrolighet, och vetskapen att hon är oändligt vacker.

Jag kunde inte låta bli att inspireras av bilderna jag tog och mötet jag hade med två underbara människor som korsade min väg en dag...

Mångfald tilltalar mig

Jag kan inte minnas att jag någonsin reagerade över att mormor var superslank eller att mormorsmor var mullig. De såg ut som de skulle, i alla fall i mina ögon.

Jag funderade inte över hur klänningarna satt över bysten eller om de hade vackra ben, utan celluliter. Det sista mormorsmor funderade över var att banta. Hon var upptagen med att leva, något hon gjorde i nära på nittio år. Jag är så tacksam för det arv jag fått av dessa starka kvinnor.

Jag tror att jag tänker mer på mitt utseende än vad folk gjorde förr. Farfar färgade både håret och ögonbrynen på gamla dagar, och farmor fixade håret och sminkade sig hela livet. Det är inte det jag menar. Jag har märkt att media påverkat min självbild till den grad att jag har tappat bort vad som är normalt.

Väl medveten om att speciellt amerikanska serier och filmer ger mig en skev bild av verkligheten, så har jag en plan på hur jag ska få tillbaka lite av det jag förlorat. Jag har faktiskt redan börjat jobba på det lite smått...

Jag tänker se mindre på film och TV, och prioritera program från Europa. I exempelvis svenska filmer finns det faktiskt normala människor, även sådana med rynkor och valkar. Jag gillar det! Mångfald tilltalar mig. Det känns friskt och sunt.

Pastorns dotter

Det var på middagen efter begravningen av min bäste vän som jag såg henne. Ur sorg, minnen och skratt klev hon upp och tog över hela min uppmärksamhet.

Hon gav mig ingen ro, och jag kände att jag sökte efter henne och att jag letade efter anledningar att se åt hennes håll. Jag ska ärligt erkänna att jag slogs totalt ur balans av hennes genuina skönhet.

Hela hennes personlighet var vacker. Hennes glädje och livfullhet. Hon var en sådan person som man bara vill ge en kram - eller tio... En sådan om vilken man säger "Kan vi inte behålla henne", men mer som en retorisk fråga än en undran.

Jag tyckte om att se på hennes ansikte, hennes hår, hennes kropp, hennes kläder... allt var i harmoni med varandra. Jag undrade om hon själv var medveten om hur nära fullkomligheten hon var, men jag menade att en begravning av hennes svärfar inte var helt rätt ställe att ta upp frågan.

Nej, det finns inget sexuellt över mina tankar och känslor när jag tänker på pastorns dotter! Det kanske låter så, men det är i så fall dina tankar, inte mina. Jag fick bara en sådan brinnande lust att visa fram henne för hela världen som ett gott exempel på hur en vacker kvinna ser ut i verkligheten. Det var där och då jag fick idéen till "Alla dessa vackra kvinnor".

Det tändes en längtan i mig att väcka oss kvinnor till liv, att få oss alla att se att vi är så mycket vackrare än vi själva förstår. Några kilo för mycket eller för lite, ett ärr eller vad det nu kan vara är inte det som definierar vem som är vacker eller inte.

Frågan var bara hur jag skulle kunna tala om detta för kvinnan som inspirerat mig, utan att framstå som tokig. Det fick bli en senare fråga, för efter några dagars funderingar gav jag efter för lusten att skapa ännu en blogg.

Du förstår det helt rätt om du tror att jag skriver lika mycket för andra som för mig själv, och jag kan inte uttala hur mycket det har förändrat mitt liv att möta pastorns dotter - om än på en begravning!

Skönhet kommer inifrån

Innan jag berättar mer om källan till min inspiration så önskar jag ta tillfället i akt att tala lite mer om hur jag ser på skönhet.

För mig är skönhet verkligen något som kommer inifrån. Vad jag tycker är vackert påverkas av upplevelser jag haft och relationen jag har till den eller det jag berörs av. Jag känner mig välbekant i uttrycket att "domen vilar i betraktarens öga".

Naturligtvis kan även en gråsten vara vacker när solen lyser på den, och på samma sätt kan vi människor göra varandra vackra. Vi speglas i varandra.

Tänk bara vad ett litet leende kan åstadkomma, eller några vänliga ord i en kö eller i ett väntrum. Livet får en aldrig så liten guldkant om vi tar vara på möjligheten att lyfta fram det vackra både i och omkring oss.

Numera vet vi att vi inte uppfattar det vi ser på samma sätt, även om vi ser på samma sak, eftersom ögat och hjärnan gör sin egen individuella tolkning av vad vi ser. Så med alla våra olika referenser är det nog tur att vi har olika tycke och smak, för annars skulle det vara många kvinnor som löpte efter min man.

Jag menar att skönhet inte har med utseende, ålder, nationalitet eller form att göra. Den kommer inifrån dig genom din personlighet och utstrålning, och inifrån mig när jag ser på dig med kärlek och tålamod.

Varför skriver jag om vackra kvinnor

Varför skriver en heterosexuell lyckligt gift tvåbarnsmor om vad hon menar är vackra kvinnor? Ja, det kan man undra, men jag hoppas att det jag skriver här på bloggen/i boken ger ett klart svar på den frågan.

En sak är säker, idag njuter jag verkligen av allt det vackra jag ser omkring mig, men det har inte alltid varit så. Hur jag ser på skönhet och hur jag uppfattar och definierar vad som är vackert påverkas i hög grad av miljön som omger mig och hur jag mår just där och då.

Med miljö menar jag även de människor som jag umgås med eller har någon form av relation till. För att ha energi över till att ta in intryck och tänka upplyftande tankar måste jag värna om min egen inre harmoni.

Det har tagit många år att komma hit, men jag tror inte att jag någonsin känt mig så trygg på mig själv. Det känns som om jag äntligen börjar bli vuxen och att jag vågar bejaka min egen kvinnlighet på ett nytt sätt. Jag är pojkflicka i grunden så höga klackar och örhängen är inget för mig, men jag kan för den skull tycka att det är snyggt på någon annan.

Jag tror att denna nyvunna trygghet har öppnat mig för nya intryck, och även om jag alltid uppskattat skönhet så känns det som om något vaknat till liv i min själ. Allt började med att jag mötte en kvinna på en begravning...

Nominerad till Årets Blok 2009

Denna blogg har nominerats till Expressens och Vulkans tävling "Årets Blok". Bara det känns som en vinst:-)

Vad är perfektion

Det satt två fjärilar på en syrenblomma och lapade nektar. Jag såg på den fulländade och jag tänkte att den var vacker, men ändå var det den ärrade fjärillen som väckte min nyfikenhet.

Jag tänker på bilden jag valde av min syster. Det var inte den där hon är glad och livfull, eller klassiskt vacker, inte heller den där hon verkligen visar sitt arabiska ursprung. Nej, jag valde den där hon visar sin sårbarhet.

De andra bilderna är verkligen Hannadi för mig. Det är så jag upplever henne och så jag har sett henne genom åren. Kontrasten från det oväntade slog ann en ton i mig som jag inte kunde ignorera. Jag tycker om att se på bilden, just för att den inte är perfekt - eller kanske för att den är det!

För vad är perfektion, det som så många av oss strävar efter? Jag tror att Kelly Millar har rätt i sitt påstående: "Man kan aldrig definiera ordet perfektion, meningen kan endast finnas i ditt hjärta"

Arabisk skönhet

Min syster och jag har många likheter: vi är konstnärliga och musikaliska, vi tycker om att skriva och uttrycka oss i ord - och vi samlar på nallar, bamsar och björnar! Vi har formats av både arv och miljö.

Hon är dock 25 år yngre än mig, och faktiskt bara fem dagar äldre än min äldsta son. Vi kommer från olika generationer, att jag är lantlolla och hon stadsberta ger också nyanser åt vårt sätt att reagera på det som händer omkring oss.

Jag känner mig inte hotad av hennes ungdom och skönhet. Jag är inte avundsjuk på hennes talanger och framgångar, eller på de resurser dagens unga har till förfogande. Jag skulle inte vilja vara ung idag!

Nej, jag känner mig inte gammal och utlevad bredvid henne, trots att hon är så full av energi och strålar av liv. Hon är min syster och dotter till min mor, vilket gör det helt omöjligt att neka henne något gott. Det vore som att säga att jag själv inte är värd det, heller...

Den stora skillnaden mellan oss är att min syster vet om att hon är vacker. Inte för att folk säger det till henne, utan för att hon vet det själv. Hon är öppen och ogenerad när hon talar om det, och lika fräckt medveten om det i sitt sätt emot oss andra.

Jag har insett att det här är något som hon ärvt av sin far. Det är en annan kulturs sätt att hantera skönhet, inte vår svenska blygsamma. En dyrbar gåva, nedärvd genom årtusenden, som så ofta är förbisedd och missuppfattad av oss i västvärlden.

Det är lätt att hänfalla åt jantelagen och mena att jäntebarnet är högfärdigt och saknar ödmjukhet, men det här handlar inte alls om det. Det här är något som varje kvinna skulle ha gott av: ett stänk av stoltheten hos en arabisk skönhet!

Bilderna är använda med tillstånd och hämtade från http://hannadi.blogspot.com/ De får inte kopieras. Fotograf: Hannah Sundberg

En god förebild

Tyne Daly är en av de vackraste kvinnor jag sett. Jag tyckte om henne redan i rollen som Mary Beth Lacey, men se vad tid och erfarenhet har gjort med henne.

Jag har aldrig träffat henne så jag får hålla tillgodo med ett signerat foto som jag funnit på Internet. Poängen är dock den samma: vem kan vara rädd för framtiden, då den är så vacker!

Nu är det väl inte så här jag tänker mig henne, poserande för kameran. Nej, det är när jag ser henne på TV, som till exempel Maxine Gray i Judging Amy, som hennes rätta skönhet kommer fram.

Tyne Daly är en sådan där urmoder, eller kanske hellre en ur-mormoder som jag känner med när hon spelar ut hela sitt register: sorg, glädje, ilska, tafatthet och livsbejakande full blomning! Hon är äkta rakt igenom och är inte rädd att visa upp hela sig.

Hon är en kvinna som inspirerar, som ger mig framtidshopp och som får mig att vilja slösa på kramar och kärleksbetygelser. Hon påminner mig om mitt första intryck av min svärmor - kraftfull, sårbar och mycket vacker!

Det borde vara Mors Dag varje dag

Den bästa gåva jag kan ge min mor på Mors Dag gav jag redan för några veckor sedan: Insikten om vem hon är och varför jag blivit den jag är idag!

Det tog tid innan jag såg det, vem det var som var modig och ärlig mot sina drömmar och sitt hjärta. Nu förstår jag inte hur jag kunnat förbisett det! Jo, kanske...

Det måste ha varit att alla sa att hon gjorde så impulsiva och korkade val emellan åt. För visst vet väl alla att kvinnor är känslomässiga, hysteriska, överkänsliga och dumma nog att inte förstå sitt eget bästa. Min mor är inget undantag i mångas ögon, men inte i mina.

Jag har nämligen sett henne, lärt känna henne och blivit älskad av henne. Vad mer kan jag säga än att jag är så stolt över att få vara en dotter till denna underbara kvinna. Hon är en värdig Eva, en urmoder född av urmödrar. Jag hoppas och ber att jag kan bära hennes arv vidare.

En dag om året är inte nog för att uppvakta en mor som henne - det borde vara Mors Dag varje dag!